Äntligen stod USA:s ambassadör i talarstolen
Det första trappsteget upp till scenen var lömskt.
Klockan var fem på morgonen på en valvaka i Stockholm och USA:s ambassadör varnades av en medarbetare:
– Var försiktig, du kan snubbla.
Det hade varit en lång natts väntan på valresultat och förväntningar låg ännu i luften på Hotell Sheraton, folk minglade, gamla toppsossar log, yngre förmågor i Tidöstaben såg sammanbitna ut, en och annan halvkändis tuggade på håglösa små mackor.
En amerikansk tillställning, men inga pannkakor med sirap, inga hamburgare, inte ens Coke gick att uppbringa.
Erik Ramanathan, som ambassadören heter, en östkustliberal med examen från Harvard, greppade en framsträckt mikrofon och hälsade alla välkomna.
Tidiga prognoser hade börjat komma, Trump 51 procent, Harris 49, och ambassadören visste nog att det såg dystert ut, att han, som arbetat med både Obamas och Bidens kampanjer, snart kommer att skickas hem och ersättas med någon av Trumps lojalister.
Han pratade, skulle det visa sig, vackert och inlevelsefullt om demokratins betydelse.
Men där var vi inte än, ty den här historien började ett par timmar tidigare.
De första gästerna hängde på låset redan vid tresnåret, en hopplös tid, det är väl normalt endast technoklubbar i Berlin som öppnar så dags.
En amerikansk pressnisse försökte hålla oss vakna i avvaktan på att resultat skulle börja trilla in och ropade att det var tid för quiz:
Frågor om döda vita presidenter, någon vinnare korades så vitt jag kunde förstå aldrig.
På en av väggarna i den stora salen visades CBS News valvaka, på en annan var det Fox.
Kanske fanns sanningen, i den mån den ännu existerar, i tomrummet mellan de två jätteskärmarna.
Miljöpartisten Annika Hirvonen pratade med sin tidigare partikollega Maria Ferm, den gamle justitieministern Morgan Johansson drack kaffe, SVT:s Camilla Kvartoft strök förbi och it-entreprenören Christian Sturmark såg blasé ut.
Röda och vita och blå ballonger hade hängts upp på väggarna, vakter med stenansikten och snäckor i öronen spejade.
– Trump överpresterar i Florida, viskade en för mig okänd man i mitt öra.
– Men förra valet tog Pennsylvania fyra dagar att räkna klart, tillade han.
En flash i min mobil. Trump vinner North Carolina, den första vågmästarstaten.
Jag snokade runt i Sheratons konferensavdelning. Öppnade en dörr och steg in i ett rum med kanske 50 uppradade, tomma stolar.
En tv på väggen visade en svensk valvaka arrangerad av ett medieföretag som heter Frihetsnytt. ”Sveriges primära och mest engagerade nyhetskälla”, upplyste mig Google.
– Trump kommer stoppa pedofilringarna, lovade programledaren, inför nickande paneldeltagare i konstiga kläder.
Ingen annan än jag var i rummet. Vem kom ens på att det här skulle visas?
Ute i minglet hade socialminister Jakob Forssmed dykt upp och stod och pratade med lite löst mediefolk. TV4:s Ann Tiberg bidade sin tid en bit bort, drickandes kaffe.
Prognos efter prognos efter prognos kom, de talade alla till Harris nackdel.
En kvinna grät nu öppet.
– Det är en tung dag, sa en väninna och strök henne över ryggen.
I övrigt var stämningen förvånansvärt god. Jag skriver förvånansvärt, då en vaka till ett presidentval i USA i en europeisk storstad näppeligen befolkas av Trumpanhängare.
Det är en publik som hade hoppats på någonting annat än fyra nya år med en president som har blivit stämd för sexuellt övergrepp och förtal, som har åtalats för bedrägerier och bokföringsbrott och som efter valförlusten 2020 piskade upp stämningarna så till den grad att USA:s kongress stormades.
Nya fat med frallor och frukt bars in, personal sprang fram och tillbaka, och någon nörd berättade för alla som ville lyssna att ”det har räknats väldigt lite i Detroit.”
Utanför fönstren började det ljusna, men för Erik Ramanathan, en stor man med vänligt ansikte, såg det alltmer mörkt ut.
Han lyssnade uppenbarligen på sin medarbetare och undvek det första trappsteget på sin väg upp till podiet.
Äntligen stod ambassadören i talarstolen.