Syret tog slut och Aron Flam kommer att frias
– Vad handlar denna parodi om? ville åklagare David Ludvigsson veta.
Han är verksam vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, en gren inom åklageriet som normalt sysslar med multinationella knarksyndikat, krigsförbrytelser och andra otäckheter i den högsta divisionen.
I dag rörde det någonting som vid en första anblick kan te sig mer trivialt, men som är nog så viktigt och som kan få lika långtgående som olustiga följder.
Begick författaren och komikern Aron Flam brott mot upphovsrätten då han försåg den berömda illustrationen ”En svensk tiger” med hakkors till omslaget av en bok han gav ut? Ja, tror polisen och har beslagtagit hela upplagan.
Eller ska tilltaget bedömas som satir eller parodi, något som må uppröra vissa, men som befinner sig inom det tillåtnas stundom diffusa gränser?
Showen hölls i Stockholms anrika rådhus, invigt 1915, delvis nedbrunnet 2011 och restaurerat enligt de flesta av konstens alla regler, i sal 37, ett rum där tidigare Assange vädjat om att häktning ska hävas och tre poliser nekat till att ha begått brott då Eric Torell sköts ihjäl.
Åklagarens inledande preludium och viftande med paragrafer innehöll bland annat en bild där Flam har på sig en t-shirt med en riktig tiger, vilket Ludvigsson generöst påpekade att han inte har några synpunkter på.
Annat var mer förgripligt. Tiger med hakkors har dykt upp på Instagram, i blogginlägg och på Facebook.
Föremålet för den rättsliga dispyten skapades ursprungligen av konstnären Bertil Almqvist 1941 för att användas i en statlig kampanj under pågående världskrig som syftade till att påminna folk om att vara vaksam rörande hantering av information.
Numera äger stiftelsen bakom lilla Beredskapsmuseet rättigheterna. Deras ombud lyckades i våras närmast rättshaveristiskt skrämma Region Skåne till att dra tillbaka en kampanj med figuren "En svensk tvättbjörn" och har nu blivit förbannad på Flam.
Efter åklagaren var det dags för Monique Wadsted, en skicklig advokat som inte bara kan upphovsrättsfrågor som ett rinnande vatten utan länge varit en sång- och danskvinna som aldrig känts obekväm i tv-kamerornas sken.
– Allt bestrids, inledde hon självsäkert.
Inget brott, inget beslag som ska bestå, ingenting. Skadestånd att vitsorda? Här finns ju inte ens en ekonomisk skada att förhålla sig till!
– Det är väldigt ovanligt att böcker beslagtas. Det har inte hänt sedan Mein kampf, muttrade hon och lämnade över ordet.
(Året var 1998. Stackarna i Högsta domstolen kunde inte avgöra vem som hade upphovsrätten till Hitlers verk. Beslaget hävdes.)
Flam, mörk kavaj, välansat skägg, ljus skjorta och glasögon, för inte särskilt länge sedan hade han utstrålat professor inom humaniora med bakgrund i 68-vänstern, numera är det inte lätt att veta, satt bredvid henne, lyssnade koncentrerat och antecknade då och då.
Givetvis var de stora mediehusen representerade för att följa en batalj som redan fått ansenlig uppmärksamhet i pressen.
Men här fanns även mer ovanliga aktörer som Swebb-tv, Nyheter i dag och Ledarsidorna, sajter som i varierande utsträckning och framgång har invandrare och konspirationer på hjärnan.
En dam från Magazin Latino frågade om det var okej att fotografera i salen. Jag svarade att ett sådant tilltag inte skulle vara nyttigt för rådman Carl Rosenmüllers blodtryck och sannolikt sluta i böter.
Det är inte lätt att vara nybörjare. Fråga Expressens kulturknutte Victor Malm som missat ackrediteringen och den hårda vägen fick lära sig att han inte ens fick plats bland de elva åhörarna i ett anslutande rum med glasvägg mot salen.
DN Kulturs Kajsa Haidl hade dock ordning på administrationen. Just denna dag var det inte svårt att utse vinnare och förlorare bland syskonen i Marieberg.
Lunchen kom och gick. Advokat Wadsted pratade och pratade och syret var på upphällning och jag hörde vagt henne lägga ut texten om att Aftonbladet på 1930-talet var tyskvänligt.
– Jag måste diska, hördes plötsligt en mansröst högt över rättssalen.
– Gör det älskling, svarade en kvinna.
Det var Christina Billgren, dotter till konstnären Almqvist och vittne i målet, som ljöd över länk.
När det var hennes tur att prata var hon tydlig: pappa hade blivit mycket arg över att hans bild användes på detta sätt.
Ytterligare paus. Klockan var över två. Den vackra sensommardagen sipprade in genom nerdragna mörkläggningsgardiner.
Dags äntligen för Flam att höras.
– Visste du något om upphovsrätten till tigern, ville åklagare Ludvigsson veta.
– Jag har inte använt Almqvists tiger utan har skapat ett eget verk, svarade den tilltalade.
– Jag upprepar frågan, sa åklagaren.
– Det du anser vara upphovsrättsintrång anser jag vara konst, replikerade Flam.
Så här stöddig har han inte alltid varit. I ett undergivet mejl till Beredskapsmuseets arga ombud Maria Andrée har han sagt att han inte vill bli stämd och att han är beredd att acceptera att det rör sig om ett intrång.
Palme och och PLO-ledaren Arafat, Stefan Löfven och den nazistiske arkitekten Albert Speer, alla möjliga passerade i komikerns redogörelse för svenska skamligheter under andra världskriget.
Han anser att omslaget ska ses i ljuset av att hans bok handlar om socialdemokratins undfallenhet mot Tyskland en gång i världen.
En inte orimlig syn på epoken. Å andra sidan inte heller originell. De som spinner berättelsen att staten försöker mörka Flams ”avslöjanden” pratar kvalificerad smörja.
I ännu en av alla dessa möjligheter till bensträckning som delades ut erbjöd förläggare Gustaf Moell mig att komma på kvällens ”Rättegångsgala” på en före detta biograf. Kända influensers, uppburna komiker och en och annan twittrande riksdagsledamot stod på gästlistan.
Moell var fylld av förväntan, men uttryckte viss oro för att Frej Larsson, rapparen som ska upp i Högsta domstolen med en guldfisk på Instagram, skulle dyka upp och ställa till hyss.
Målsägandebiträde Andrée fick ordet. Hon sa att om tigern används i politiska sammanhang eller om någon vill tjäna pengar på den så blir det polisanmälan.
Hon berättade om olustiga samtal och hot mot människorna som driver museet.
Aftonbladet är inte rätt forum för att förlora sig i upphovsrättsliga labyrinter, finsmakare hänvisas vänligt men bestämt till den smala publikationen Juridisk Tidsskrift, men låt mig få påpeka att viss praxis finns.
P3 kom i Högsta domstolen undan med att ha gjort om Alfons Åberg till knarklangare och hallick, för att ta ett exempel.
Jag tror och hoppas att Flam frias. Men utgången är inte alldeles given. Sverige har i och för sig traditionellt ansett satir och parodier vara självständiga verk. Upphovsrätten balanseras av det så kallade ”parodiundantaget”.
EU och harmonisering i medlemsländernas upphovsrätt stökar dock till det, även om den rättsliga röran som följde på den sverigedemokratiska järnrörsfilmen visade att även här finns utrymme för satir.
Först kvart över fem, då vi alla sedan länge kämpat med att hålla oss vakna, var inblandade jurister klara med sina slutanföranden.
Om åklagarens syn på området får råda är väl snart varenda lokalrevy som parodiserar producerad av förbrytare.
Och vad staten vid fällande dom i en eventuell olustig framtid får för verktyg till att slå ner satir, ett av de mest effektiva vapen som finns inom politisk kamp, ska vi inte ens tänka på.
Kraftfulla ord som ”skandal” och ”katastrof” används nuförtiden om allt och inget. Men det vore synnerligen olustigt om Flam bedöms skyldig.
Vi kan ju inte ha ett Sverige där det inte är tillåtet att driva med heliga kor.