Politikerna pratar strunt om flyktingarna
Politiker har börjat strö ord som ”kvoter” och ”volymmål” omkring sig i migrationsdebatten.
Det verkar inte bättre än att de försöker lura i oss att det går att sätta ett tak för antalet asylsökande.
Debatten i Aktuellt i går kväll mellan Morgan Johansson och Jimmie Åkesson var intressant.
För inte många år sedan var det ännu självklart att Sverige skulle ta emot kvotflyktingar från FN. Att det i vårt land fanns plats för några tusen om året av de människor som tillhör de allra svagaste och mest i behov av skydd rådde det bred politisk enighet om.
Så är det inte längre. I ett offentligt samtal präglat av gängmord, sprängningar och dystopier krävs ett visst politiskt mod för att ställa sig i en tv-studio och säga att Sverige även i fortsättningen ska vara ett av de 30 länder som ingår i kvotsystemet.
Det modet besitter migrationsminister Johansson. Än så länge, är bäst att tillägga.
Sverigedemokraternas ledare har tidigare gjort tumme upp för kvotflyktingar. Nu har han ändrat sig. Yazidiska kvinnor som har våldtagits av IS-terrorister får söka sig någon annanstans.
Åkesson sa någonting om att varje nykter människa kan se att Sverige är fullt.
Ursäkta mig, men det krävs en närmast patologisk berusning för att inte begripa att detta avlånga, glest befolkade och materiellt välmående land har både fysiskt och ekonomiskt utrymme för ytterligare femtusen personer om året, en halv promille av landets befolkning.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet i går lade Åkesson ytterligare ut texten och förkunnade dramatiskt att Sverige snarare behöver ”ett nettominus för asyl- och flyktingrelaterad migration”.
Det var ett intressant uttalande. Inte minst för att andra partier rör sig i denna terräng, även om de än så länge inte går lika långt som Sverigedemokraterna.
TT berättar i dag att den parlamentariskt tillsatta kommittén som ska utreda framtidens migrationspolitik har tagit fram ett förslag om volymmål för antalet asylinvandrare.
Enligt förslaget ska det varje år politiskt bestämmas ett riktmärke för hur stort asylmottagandet ska vara.
Hittills har M, KD och SD uttalat sig positivt om ett sådant mål, men med tanke på att statsminister Stefan Löfven för någon vecka sedan sa att han vill se betydligt färre asylsökande framöver är det nog bara en tidsfråga innan Socialdemokraterna ansluter.
Men det finns ett problem som i sammanhanget inte är oväsentligt. Det går inte att sätta ett tak för antalet asylsökande. För när de politikerna talar om mål vill de få oss att tro att de sätter ett tak.
FN:s flyktingkonvention och den svenska utlänningslagen är entydig: var och en har rätt att söka asyl. Och om en människa anses ha rätt till skydd ska han eller hon få uppehållstillstånd i Sverige oavsett vad politiker har för drömmar om volymer och tak.
Det går ju förstås att göra Sverige mindre attraktivt att fly till. Tidsbestämda uppehållstillstånd i stället för permanenta. Sänkta bidrag. ID-kontroller på tåg.
Men sådana trix är någonting helt annat än att stoppa asylmottagandet.
Hänvisningar till Dublinförordningen är vanligt förekommande i såväl debatten som i min inkorg. En person som flyr till Europa ska söka skydd i det första säkra land som den kommer till.
Problemet är att Dublin inte längre fungerar som det är tänkt. Mottagarlandet släpper ofta vidare människor utan att registrera dem. Sverige har med andra ord ingen aning om vilket land den asylsökande ska skickas till.
Juridiken och internationella konventioner sätter gränser för alla dessa migrationspolitiska drömmar och visioner som diverse partiledare bär på.
De har en och annan fråga att besvara. Hur ska målet uppnås? Vilka åtgärder ska vidtas?
Ska Sverige rent av försöka slingra sig ur Flyktingkonventionen? Det skulle onekligen vålla internationell uppståndelse.