Jag vill ha julefrid året om
När min kompis Challe skulle gifta sig frågade jag om hon tänkte ha på sig någon av de adliga kronor av ärvda juveler som jag inbillade mig att det fanns kilovis av i hennes släkt.
”Jag tror” sa Challe behärskat ”att om det hade varit snyggt med krona, då hade man haft på sig det oftare.” Jag tänker på Challe när jag tittar på mitt julpynt. Porslinsänglar med glittrande vingar, halvmeterstora halmbockar, en mjuk ren (eller kanske är det en björn?) som spelar Jingle Bells om man trycker den på tassen (hoven?), ett litet skåp med 24 fack som är så små att det inte finns plats att lägga in så mycket som en tablettask men som också spelar en jultrudelutt om man öppnar någon av luckorna. Ljusstakar, stjärnor, grönt, rött, vitt, guld och silverfärgat pynt. Jag älskar det. Ändå är det inte krimskramset som gör min jul. Det är något helt annat.
Mina barn läser kristendom i skolan. För några år sedan spelade en av dem får i en skoluppsättning om Jesus födelse. Med i pjäsen fanns också en knallrosa kanin, ett lejon och två visa män (den tredje hade blivit magsjuk). Maria, Josef, en åsna, många dansflickor som viftade med plastband på pinnar och sex änglar (som höll på att bli fem eftersom en av dem fick en mikrofon i huvudet och började gråta). Jesusbarnet spelades av en byxlös plastdocka i klänning och halsduk. Och musikanläggningen gick sönder redan under första numret. I publiken satt en pojke utklädd till tomte. Men tomten hade ingen roll i skådespelet. ”För tomten”, som mamma och jag sa till varandra. ”HAN är ju påhittad.”
Jag är vare sig döpt eller konfirmerad, men jag har alltid inbillat mig att jag av just det skälet saknar något, oklart vad. Förankring, kanske. En förtröstan om att allt kommer att lösa sig, oklart hur, men gärna redan nu till jul. Kanske är det därför jag älskar jul, kristendomens mest framgångsrika saga? En historia som baxats från hedniska midvinterfester via Coca Cola och Disney till det vi firar i dag. För alla kan vi berättelsen om den fattiga, utstötta kvinnan, som får föda sin son bland djuren. Detaljerna i historien är inte viktiga. Ändå vet vi, oavsett hur många onödiga presenter vi köper och hur mycket vi pyntar, vad julen egentligen handlar om. Frälsaren vi väntar på tror inte att tuffare tag, hårdare straff, utvisningar och avvisningar är lösningen på det som skrämmer oss. Kristna eller inte, kapitalister med mer eller mindre flygskam, julen är tiden då vi skänker mer pengar till välgörenhet än någon annan gång på året, vi skickar hälsningar till dem vi bryr oss om, vi träffar vår familj, vi ger inte bara saker till varandra, vi ger av oss själva och gör vad vi kan för att bete oss som bra människor. Och det är därför jag älskar julen, eftersom den påminner om att vi är ansvariga för varandra.
Aldrig är jag så nöjd med min inredning som när det är julpyntat hemma hos oss. När stora granen (ja, jag har två) är färdigklädd känner jag mig närmast fullkomlig som människa. Världens bästa mamma, kanske? Men så vaknar jag den 1 januari. Morgonsolen står obarmhärtigt lågt. Vart jag än vänder blicken känner jag mig som om jag för någon månad sedan fick besök av en tv-fixer-upper som klädde in sänggaveln i aluminiumfolie och tapetserade badrummet med riktigt sjögräs. Alla mina tomtar (tillräckligt många för att befolka en medelstor kinesisk stad där alla fabriksarbetare är barn i femårsåldern) blänger ilsket på mig. Och hunden har tuggat i sig den sista av halmbockarna. Som Challe hade sagt, om julpynt vore fint på riktigt, då skulle vi ha jul året om.
Så vi plundrar julen. Ut med det gamla, in med det nya. Problemet är väl bara att det inte bara är granen vi kastar på tippen.
Men just i dag är det långt kvar innan dammlagret lägger sig över pyntet. I dag får vi låtsas, och vi får önska oss precis vad som helst. Solidaritet, humanism, ekonomisk rättvisa, snälla barn som inte skjuter på varandra, demokrati och en välmående jord. Oss är en frälsare född? Jag vill ha julefrid året om. Eller fred på jorden, det funkar också.