Tragedi att ett barn ser sin mor dö bredvid sig
Ingen kan längre säga att dödsskjutningarna bara är ”uppgörelser i undre världen”.
Inte när ett nyfött barn förlorar sin mor.
När en nybliven mamma blir skjuten i huvudet med sitt spädbarn i famnen förstår man att de grovt kriminella kommit till en punkt där alla spärrar släppt. Mordet i Malmö skedde klockan 10 på förmiddagen, när föräldrar gått till jobbet och småbarn sjunger sånger på förskolesamlingen.
De bryr sig inte. Inget spelar längre någon roll.
”Vet att många inte vågar vittna”
Mördaren fångades med vapen i hand på mobilfilmer genom lägenhetsfönstren, någon såg mordet från sin balkong. De grovt kriminella avrättar en människa mitt på gatan, mitt i solskenet, för de vet att många sedan inte vågar vittna till polisen.
De mördar en kvinna som nyss burit på ett annat litet liv, för döden är nu deras enda mission. Siktar mot huvudet, ovanför eventuella skyddsvästar. De har ett mål och är beredda att göra vad som helst för att nå dit.
Det är det ena som förändrats, att kriminella skiter i allt; samhällsinsatser, värderingar, till och med i om de råkar skjuta fel person.
Det andra nya är råheten i våldet.
”Alla är förlorare”
Enligt polisen har gränserna steg för steg flyttats fram. Unga gängmedlemmar som saknar impulskontroll skjuter i blint raseri. För att hämnas, för att klättra i sin kriminella karriär, för att skrämmas, för att vinna något slags krig där alla i själva verket är förlorare.
Att det denna gång sköts i Ribersborg, ett av Malmös ”finare” områden, förvånar bara den som tror att våldet är något som rör fattiga förortsmänniskor. Politiker och polis upprepar ofta mantrat att allmänheten – läs vi i medelklassen – inte ska oroa oss när skumma gangstrar gör upp om sina knarkaffärer.
När det egentligen är en tragedi för alla, för hela samhället, att ett barn föds till denna värld och ser sin mor dö bredvid sig på trottoaren.