Mordet på Olof Palme är ett galenskapens gift – inte bara journalistiskt
När det gäller mordet på Olof Palme råder journalistiskt undantagstillstånd.
Också professionellt gedigna medier publicerar år efter år, gång efter annan, den ena teorin stolligare än den andra. Undantagstillståndet omfattar också normal pressetik eftersom tänkbara, eller mindre tänkbara, mördare då och då hängs ut.
Senast i den paraden är den hittills ansedda tidskriften Filter, som under den något storvulet kategoriska rubriken ”Lösningen” presenterar sin kandidat, den så kallade Skandiamannen.
Han var moderat fritidspolitiker från Täby och skulle gissningsvis ha hatat Olof Palme. Det är ingen orimlig gissning. Bland moderater i Täby stod Olof Palme inte högt i kurs. Säga vad man vill om moderater, men det finns inget känt fall där en dylik skulle ha mördat av politiska skäl.
Mer belastande för Skandiamannen är att han arbetade i Skandiahuset (därav pseudonymen) intill mordplatsen och än värre lämnade byggnaden två minuter före mordet och sedan tycks ha virrat omkring på mordplatsen, säger sig ha deltagit i försöken att rädda Olof Palmes liv och inleder en karriär i medierna som någon sorts expert på mordet. Det står klart att han ljuger i flera avseenden om sina heroiska insatser. Till skryt kan dock finnas flera och enklare orsaker än mord. Men detta underliga beteende blir utgångspunkten för spekulationerna (”Lösningen”) i Filter.
Nästa steg i reportaget blir att placera ett vapen i händerna på den misstänkte. Reportaget gör gällande att han var med i en pistolskytteklubb på 50-talet och att han spelat bridge med en vän som var vapensamlare. Detta beskrivs som att han hade ”tillgång till vapen”.
Om Skandiamannen därutöver, menar reportern, var medlem i någon hemlig organisation i den militära underrättelsetjänstens utkanter ”skulle många bitar falla på plats”. Det är möjligt. Men det var han inte. Om han var en galen narcissist med sjukligt självhävdelsebehov skulle nya bitar falla på plats. Det är också möjligt, men det vet reportern ingenting om.
Enligt redaktören på Filter ”talar alla kända fakta för att det är han”. Men det är just det som alla kända fakta inte talar för.
Utnämningen av Skandiamannen till senaste mördare stupar på ungefär samma kända fakta som flertalet tidigare utnämningar.
Hur visste Skandiamannen att Olof Palme skulle gå på bio i närheten? Satt han alltid beredd med en revolver lånad från sin bridgevän för den händelse att Olof Palme skulle gå på bio? Hur fick han vetskap om den exakta tidpunkten för att lämna arbetsplatsen?
Och om han nu var en så van skytt varför valde han då ett olämpligt vapen och definitivt fel sorts ammunition?
Om kulan träffat fem centimeter åt höger eller vänster hade Olof Palme sannolikt överlevt. Och hur kan en van skytt missa Lisbet Palme på någon meters håll?
Så där kan man hålla på. Som reportage är texten i Filter undermålig. Återstår att se om den är bättre som gissning. Det visar sig när den vapensamlande vännens revolvrar undersökts.
Den journalistiska gåtan är hur den här typen av ohållbara förslag till lösning på mordgåtan gång på gång kan få så stort utrymme i medierna. Den andra kvällstidningen har i veckan ägnat Skandiamannen ett drygt tjog helsidor, till och med hängt ut mannen med namn och bild. Trots att tidningens reportrar inte rimligtvis kan tro på storyn. Hur är det möjligt? Vilken psykologi förklarar ett sånt beteende?
För det första handlar det om den svenska journalistikens Heliga Graal. Den reporter som gräver fram en annan mördare än Christer Pettersson medaljeras som störst och bäst avslöjare någonsin.
För det andra finns en sorts konsensus om att mordet på Olof Palme är en så stor och för nationen avgörande sak att det motiverar journalistiskt undantagstillstånd.
För det tredje handlar det om önsketänkande. Som när man på gårdagens ledarsida i denna tidning pinsamt nog kunde läsa att Filters bevisföring mot Skandiamannen ”är tusen gånger starkare” än den som riktades mot Christer Pettersson.
Tusen gånger?
Mordet på Olof Palme har blivit ett galenskapens gift, inte bara i journalistkåren.