Alarmism präglar svenska debatten
Jag minns att det brann. Vi stod i en förort till Rostock i tunna pressvästar och frös trots att solen sken. George W Bush skulle komma. Eller så hade han redan kommit. Ingen visste riktigt. Det spelade kanske ingen roll.
Fotografiet var det viktiga: den brinnande bilen som alla pressfotograferna flockades runt.
Ett och samma utbrända bilvrak som dagen efter skulle vara på förstasidor över hela världen, som från en och samma vinkel gav sken av kaos och uppror i en sömnig nordtysk villaförort.
Men som från alla andra vinklar, exempelvis från den plats där jag stod, mest såg bisarrt ut.
Konstruerat.
För det var inte kaos. Tvärtom framstod bilbranden som koordinerad. Någon hade tänt på. Polis och brandkår hade låtit pressen ta sina bilder. Sedan hade elden släckts.
Det var kanske inte en stor upplevelse, men för mig som tjugoårig journalist blev det en ögonöppnare.
Allas världsbilder hade bekräftats av branden: polisen fick demonstranterna att framstå som urspårade, demonstranterna fick antyda att revolutionen var nära, pressvästarna fick sitt kaos.
Den där brinnande bilen, och den tillhörande oheliga alliansen mellan meningsmotståndare, bubblar upp i minnet varje gång jag numera tar del av svensk politik.
Alarmismen som präglar debatten. Kaoset som världsbild. Sönderfallet.
I veckan fick jag, precis som många andra, Sverigedemokraternas omtalade reklamutskick i brevinkastet. Undergången är nära! Systemkollaps! Förorterna brinner!
Men, tvärtemot vad det brukar hävdas, är det inte enbart extremhögern som profiterar på människors rädsla.
Alarmismen har blivit en helt självklar del av svensk partipolitik.
På en punkt är alla överens, från extremhöger till tokvänster: något har gått oss förlorat.
Svensk debatt har blivit en tävling i fantomsmärtor. Efter ett land som var rättvisare, ärligare. Där tågen gick i tid och ingen hade mössa under lektionen. Ett Sverige som nu är trasigt och behöver lagas.
Det tvistas om vad som är trasigt och vem som bär ansvaret - men idén om att något är ruttet med Sverige har blivit norm.
En lägereld alla kan samlas runt, oavsett om du är Avpixlat-troll, vänsterpartist eller en helt vanlig ledarskribent.
Men precis som med den brinnande bilen stämmer den världsbilden bara från en viss vinkel.
För visst är det så att saker är åt helvete med Sverige. Det är sant.
Men sant är också att svenskars disponibla inkomster har ökat med upp till sextio procent under de senaste tjugo åren.
Sant är att tågen i dag faktiskt är mer punktliga än under åttiotalet.
Sant är att bilar kan brinna, utan att allt står i lågor.
Folkhemmet som försvann
Berättelsen om det sönderfallande föregångarlandet Sverige är en internationell bestseller. Den svenska deckarvågens viktigaste beståndsdel har alltid varit just samhällskritiken: Bestialiska mord i röda stugor och desillusionerade polisdetektiver med fantomsmärtor efter ett förlorat folkhem. Ironiskt nog startades den svenska deckarvågen med Sjöwall & Wahlöös samhällskritiska böcker om kommissarie Beck. Även dessa beskrev ett Sverige i sönderfall, ett samhälle på randen till kollaps. Trots att den första boken kom ut redan 1965 ...