Under blomstertiden är ensamheten smärtsam
”Jag hatar den här tiden på året”.
Mannen vid bordet snett mitt emot hade lätt rödsprängd blick, i hans ölglas fanns bara bottenskylan kvar.
Men hans blick var närmast smärtsamt nykter.
En kvarterskrog bland tusen andra, en solblekt skylt som utlovade billig öl och garanterad glömska för stunden, med sina FULLSTÄNDIGA RÄTTIGHETER.
En svensk småstad, en dag för en handfull år sen, jag var där på reporterjobb, åt en snabb, kärlekslös lunch.
Så talade den ensamme mannen till mig, slog ut med handen mot den jublande försommardagen utanför. Slösande värme, nyfödd grönska, löftesrik väldoft. Den tid på året då allt det bästa ligger framför oss av vila och umgänge, resor och upplevelser.
För den som har någon att dela det med.
Den där ensamme mannen, han tittade på mig och sa:
”Jag hatar det. I morgon är det en ny jävla helgdag och krogen är stängd igen. Sen kommer semestern och alla drar från stan och vart ska jag ta vägen?”
Hans fråga förblev obesvarad, hans ensamhet obotlig.
Den sorts ensamhet som är lättare att uthärda i vardagens brus, när allt rullar på. En tisdagskväll i novembermörker är det enklare att smälta in i den grå massan, bli en av alla som uthärdar jobb och plikter och kröker rygg inför livet.
Varats olidliga lätthet däremot, kan vara just olidlig.
När inga inbillade eller verkliga måsten ringar in oss.
När lediga, tomma dagar ska fyllas.
Jag är själv van vid ensamheten i mitt märkliga kringflackande reporteryrke, har delvis valt den.
Den sitter bredvid mig på ännu en av alla flygresor, tar min hand när jag går ut för ytterligare en ensam måltid i ännu en främmande stad.
Den kan vara skön, välkommen. Men också så obarmhärtig.
Det vet alla de ensamma som ringer oss på redaktionen om nätterna, bara för att få höra en mänsklig röst.
Och när den blomstertid nu kommer, då kan ensamheten vara en extra smärtsam följeslagare, dunkelt klädd i grått.
Ingen att fira semester med, ordna studentskiva för, plantera blommor åt, måla tånaglarna för.
Ingen att dela ditt rosévin och dina tankar med i dessa ljusa nätter som aldrig tycks ta slut.