Vi har fostrat en generation av små konspirationsteoretiker
Har källkritiken spårat ur? Kan något som är så i grunden positivt ens göra det?
En del tyder faktiskt på det, skriver Aftonbladets stf ansvarige utgivare Martin Schori.
Låt oss ta det från början: Begreppet källkritik har så klart funnits länge men fick ett rejäl uppsving efter USA-valet 2016, då ord som desinformation och fake news kom att prägla samhällsdebatten. För att inte säga dominera den helt, och utvecklas till något som liknande en besatthet.
Skolan, staten, medierna – alla skulle ägna sig åt att utbilda unga i källkritik (även om man ofta, av ens egna Facebook-flöde att döma, tänkte att det snarare var den äldre generationen som behövde det bäst.)
Nu är det kanske på sin plats att vara tydlig: källkritik är naturligtvis viktigt – och desinformation är potentiellt farligt. Livsfarligt, till och med.
Men vad har fokuset på källkritik betytt i det långa loppet? Kan det till och med gå för långt?
Det finns exempel utomlands där begreppet källkritik kapats och använts som ett vapen mot medier och myndigheter. Lundaforskaren Olof Sundin har lyft fram den ryska propagandakanalen RT och dess slagord ”Question more” – ifrågasätt mer, som ett exempel.
”När ifrågasättandet blir ett mål i sig, när syftet blir att destabilisera tilliten i samhället, då blir det destruktivt. Det finns alltså en typ av destruktiv källkritik vars syfte inte är att komma fram till vad som är sant, utan snarare att vi inte ska tro på något”.
Det är möjligen ett extremt exempel, som också i olika grad, kan skönjas i USA och Västeuropa. Även i Sverige finns tecken på att fokuset på källkritik fått negativa konsekvenser. Vi har de senaste åren börjat se i våra läsarundersökningar – och annan forskning – att många unga är extremt skeptiska till alla typer av information.
– Man har i tio, femton års tid drillats i källkritik så hårt att man lärt sig att ifrågasätta allt... Det ifrågasättande som någonstans började i en sund oro över källkritik på nätet har någonstans spårat ur. Vi har i tio år skapat en perfekt grogrund för konspirationsteoretiker. Generation efter generation kommer ut och litar inte på någon, säger journalisten Martin Schibbye i den utmärkta podden Fabriken.
UR:s dåvarande vd Sofia Wadensjö Karén drev ett liknande resonemang i en SvD-artikel häromåret.
– Det spelar ingen roll om det är en influencer som lagt upp ett klipp eller om det är en dokumentär från SVT. Många unga är lika skeptiska till båda. ”Det kan vara fejk”, säger de om allting.
I samma artikel beskrivs hur den så kallade ”mellanmänskliga tilliten”, alltså till vilken grad folk litar på varandra, är hög i Sverige generellt – men minskar just i gruppen 16–29 år.
Låt mig vara tydlig igen: ifrågasättandet, och möjligheten att göra det, är en grund för ett demokratiskt samhälle. Det ska vi – så klart! – värna. Men samtidigt som vi trycker på vikten av källkritik borde vi också ha pratat mer om och förklarat hur vårt, mediernas, arbete går till.
Vad menas egentligen med en ansvarig utgivare (och vad betyder det)? Hur säkerställer journalister att uppgifter är rätt, hur agerar vi när vi gör fel? Hur funkar systemet med Medieombudsmannen?
Om vi köper tesen att källkritiken gått överstyr, vems är då felet? Skolans? Kanske. Mediernas? Absolut.
Vi levde nog för länge kvar i en värld - eller en föreställning - om att vi hade ett informationsmonopol där att alla visste vad vi gjorde. Vi har nog många missat chanser att förklara journalistiska processen. Jag tror inte reklamkampanjer eller kanske ens krönikor av detta slag är lösningen, transparensen måste integreras när vi presenterar journalistiken. Vi måste vara mer transparenta kring hur, varför och varför inte vi gör saker och hur våra processer ser ut.
Detta kommer bli extra viktigt efter intåget av Forskning visar att bara vetskapen om att det är möjligt att skapa till exempel falska bilder och filmer gör att många människor blir misstänksamma mot allt. Även ”sann” information”.
Inför supervalåret 2024 var det många som – likt efter 2016 – varnade för en våg av AI-genererad desinformation. Att hitta en balans i vårt svar på detta blir minst sagt viktigt.