Han dömdes till livstids fängelse för att han stal en häcksax
BATON ROUGE, LOUISIANA.
Fair Wayne Bryant var beredd när rätten dömde honom till livstids fängelse.
Han förstod också varför han dömdes.
Han hade stulit en häcksax.
Det är visserligen ett vardagligt och inte särskilt värdefullt trädgårdsverktyg men Fair Wayne Bryant hade tagit något som inte tillhörde honom och domaren avkunnade den förväntade domen.
Livstids fängelse.
Livstid betyder livstid. Inte 20 år, inte 30, inte 40, inte 50. Han dömdes till att tillbringa resten av sina dagar på Angola, Louisianas statsfängelse och det största högsäkerhetsfängelset i USA. Drygt 6000 fångar, ett landskap med bara fångar. Här låg en slavplantage på 1800-talet.
Fair Wayne Bryant var 40 år gammal. Han kunde inte säga hur mycket häcksaxen var värd. Tio dollar kanske, men det finns flotta modeller värda 40 dollar, 50, det medges. Om han levde tills han blev 80 skulle han sitta av ett år för varje dollar. Om det var en så fin häcksax han tog.
Men Fair Wayne Bryant hade tur. Han behövde bara stanna i fängelset 23 och ett halvt år. En organisation som bistår fångar med orimliga straff tog sig an honom och drev hans fall. Det var långt ifrån säkert att de skulle lyckas. Domen var juridiskt korrekt och det finns ingen betydande opinion för att upphäva ett livstidsstraff där det är uppenbart att den dömde är skyldig.
Louisianas högsta domstol fann så sent som i somras inget skäl att ändra på domen. Fair Wayne Bryants alla år i fängelset var inget argument. Häcksaxen var inget argument.
Nu sitter han mot alla odds i den fuktiga värmen på en bänk vid Mississippifloden och ser det bruna vattnet sakta röra sig mot havet. En dryg vecka har passerat sedan han släpptes ut, han lämnade Angola den 15 oktober.
Han är kortväxt och krum, ansiktet skrynkligt, han ser äldre ut än sina 63 år men är långt ifrån bruten.
Han är villkorligt frigiven och mycket försiktig: tvärstannade när han upptäckte att han riskerade att gå mot rött vid övergångsstället närmast floden.
Han var en fånge bland tusentals andra, ovanlig bara i så måtto att en frigivningsnämnd bestämde att han skulle släppas ut trots livstidsstraffet.
Bryant var dömd enligt det amerikanska lagsystemet "tre missar så är du borta". Det är en term från baseboll. Är du dömd för tre brott tidigare varav ett våldsbrott följer obligatorisk livstid på fjärde domen.
Han hade begått tre brott men inget våldsbrott.
Första brottet var visserligen allvarligt men ingen kom till skada. Året var 1979. Bryant och en kamrat till honom försökte råna en taxichaufför. Chauffören tog kassan och sprang. Kamraten hade pistol, inte Bryant. Polisen kom. Bryant fick tio år, frigavs efter sex år och åtta månader.
Ute i friheten provade han kokain och gillade det.
Andra brottet: Två kompanjoner till honom kastade en tegelsten genom fönstret till en leksaksaffär och plockade åt sig en radiostyrd bil bland annat. Bryant körde flyktfordonet. Polisen kom. Bryant fick två år. Värde på stöldgodset: mellan 100 och 500 dollar.
1991 begick han sitt tredje brott. Han försökte lösa in 150 dollar på en förfalskad check. Polisen kom.
Över 100 fångar i Louisiana sitter på livstid utan att ha begått något våldsbrott, säger Kerry Myers, aktiv i organisationen Louisiana Parole Project som bistod Bryant inför frigivningsnämnden.
Bryant sitter på bänken vid floden i sina nya kläder. Ny svart T-tröja, nya svarta byxor, nya svarta skor. Det första civila kläderna på över 23 år. Skorna har ännu inte en fläck.
Han vore nog kvar på Angola om inte den svarta chefsdomaren Bernette Johnson i Louisianas högsta domstol hade skrivit en svidande reservation mot sina vita kollegers beslut i somras. Hon jämförde behandlingen av Bryant med rasistiska lagar som stiftades efter inbördeskriget på 1860-talet för att hålla svarta nere. Drakoniska straff för småstölder.
Hennes reservation blev nyhet i ett par rikstäckande tidningar. Det var domarens skarpa ord som väckte viss uppmärksamhet, inte Fair Wayne Bryant. 75 procent av alla livstidsfångar i Louisiana är svarta.
Den enorma mängden svarta i amerikanska fängelser är det underliggande sprängämnet när protester exploderar mot polisen runtom i USA. Någon skjuts ihjäl, tusentals ger sig ut och protesterar.
Fair Wayne Bryants berättelse om åren i fängelset påminner om skildringar från gamla tiders plantager. Fångar som går ut på fälten med sina säckar, inte för att plocka bomull, inte på Angola, men för att plocka grönsallad, gurkor, potatis och paprika. Vakter med gevär som sitter på hästar.
Fängelset är en plats fylld av faror. De andra fångarna - alla måna om respekt, beredda att slåss. Vakterna - aldrig säga emot dem, aldrig bryta mot regler, då väntar isoleringscellen och disciplinnämnden som alltid dömde, aldrig friade.
Bryant levde med 85 män i en barack dimensionerad för 60. Han hade sina tillhörigheter i två metallådor bredvid sängen. Han fick besök av sin bror och en farbror ett par gånger om året. Någon gång om året kom ett brev.
Han kan inte säga om tiden gick fort eller långsamt. Den bara gick. Tills frigivningsnämnden bestämde att omvandla straffet till villkorligt. 23 år i fängelset utan permission. Nu var han fri. Tack och adjö.
Framtiden?
– Jag ska försöka hitta ett jobb. Jag har en son. Han arbetar på ett lager. Han har också en son. Jag vill hjälpa honom att uppfostra pojken. Han ska inte hamna i fängelse.
Solen har bränt bort morgonens dis. Bryant reser sig.
Vad tänkte du göra med häcksaxen?
– Sälja den.
Hur firade du när du kom ut?
– Jag åt en ostburgare med pommes och Coca-Cola. De hade hamburgare och Cola på Angola också men det smakar bättre ute.
