Dubbelmoral finns inte bara i moskén
Jag skulle bikta mig inför mitt bröllop, några dagar innan vigseln, och smet in i en katolsk kyrka mitt i stan.
En modern byggnad, ljus och fräsch. Biktstolarna var inte sådana ornamenterade träkupéer man ser i Almodóvar-rullar, utan påminde om landstingets anonyma terapirum.
När jag förklarade för prästen att jag och min blivande make redan hade levt ihop som sambor i flera år – vilket inte alls är okej enligt renläriga katoliker – så blev han tyst.
Bekymrat funderade han en stund på saken. Sen böjde han sig fram och log lite.
– Ta det lugnt, sa han.
– Vi präster VET hur bostadssituationen ser ut i Stockholm. Vem har råd med två lägenheter här?
Jag ska inte jämföra med de hycklande imamer som i veckans ”Uppdrag granskning” uppmanade muslimska kvinnor att acceptera lite misshandel, lagbrott och allmän förnedring från sina makar. Men just dubbelmoral, finns inte bara i moskén.
Den där biktstunden påminde mig om att det knappast bara är muslimer som säger en sak i ena stunden och visar upp en annan sida i nästa. Också kristna måste skarva för att kunna få ihop sina uråldriga, svårbegripliga bibelord med vardagslivet i det moderna samhället.
Efter SVT:s granskning av tio svenska moskéer hävdar dock vissa att vi har fått se islams riktiga ansikte. Det som döljer sig bakom skägg och slöjor. Som om dolda kameran visade vad muslimer egentligen står för, när inte Myndighetssverige är i krokarna.
Grejen är att det inte finns något ansikte att avslöja. Religionen är inte en kärna, utan ett mischmasch av tolkningar, kompromisser, patriarkala strukturer och politiska åsikter. I UG-programmet hänvisade en muslimsk familjerådgivare i Göteborg till odefinierade ”böcker” han läst. De flesta imamerna verkade inte veta vad de pratade om. Och Hussein Farah Warsame, från en av Sveriges mest ortodoxa församlingar i Rinkeby, var den ende som reagerade upprört på niqab-kvinnornas berättelse om misshandel och månggifte.
Det skulle man kunna tolka som att de korantrogna männen också är mest jämställda.
Eller så konstaterar man bara att de flesta svenskar med muslimska rötter inte ens skulle komma på tanken att be någon stockkonservativ imam om råd i sitt privatliv.
De skulle förstås, precis som vem som helst, anmäla en kvinnomisshandlare direkt till polisen.