Andrev Walden: Kring "Granen" kan vi alla samlas
Vi kallar honom “Granen”. Det är ett bra smeknamn. Den omedelbara bilden av en reslig och stormtålig naturkraft i mittförsvaret. En närodlad vägg. Och kanske något mer. Det gamla landet? Selma Lagerlöfsk vinter och lovikkavantar som blivit tunga av snökulor. Skymtar av Beskowska barn och Bauerska troll. Skare och spark. Julaftons morgon. Sommarnatt och en taggig silhuett bortom ängen. Svampkorgar. Ett barr som petas bort från kantarellens hatt innan doften av förvällningen slår ut i köket. Kottkrig. Vildvittror. Stormaktstid och nyponsoppa. Vasalopp och pinnbröd. Skoterspår. Tystnad. Vördnad. Ängslan. Vilda bebin och vargen i skogsbrynet.
Det finns något för var och en att fästa sin inre blick på i det där smeknamnet. Faktiskt.
Granen bryr sig inte om vem du är eller vilka minnen du odlar på stigarna, granen stod här långt innan de första människorna kom vandrande. Vi är alla nya medborgare i granens rike. Och den där stormtåligheten bottnar inte i en hård kärna. Tvärtom. Gran är ett av de allra mjukaste träslagen. Det vet alla som haft grangolv och barn, varje fallande klosstorn lämnar ett spår. Granen är mjuk. Granen viker sig för vinden i stället för att knäckas. Det är hemligheten. Granen är förändringsbenägen. Ett progressivt träd. Granen säger chokladboll och skriker inte när Kalle Ankas jul klipps om. Granen källsorterar och fulgråter efter en kvalseger mot Italien. Granen blir inte rädd när nya Star Wars-hjälten är tjej. Granen är det nya landet. Också.
Granen är vår.
Men framför allt har granen ingen åsikt om den här texten. Inte som du. För visst hann du odla en åsikt? Du kanske tyckte att texten började bra för att sedan spåra ur? Eller så tyckte du att den tog sig först i tredje stycket? Någonting hann du tycka och det är konstigt för allt du läste var ju nonsens. Första stycket var nonsens. Andra och tredje stycket också.
Nonsens.
(Förlåt.)
Det är riktigt att landslagets kapten, Andreas Granqvist, kallas “Granen” men resten var bara ett (måhända överdrivet) försök att visa hur lätt vad som helst kan knådas till en vinkel i den sociokulturella debatten. Jag hade kunnat sätta punkt efter tredje stycket och ni hade nog inte misstänkt någonting. Bara positionerat er och/eller gått vidare.
Den sociokulturella debatten – den där som kretsar kring kultur, nationalitet och värderingar och har trängt undan det tidigare dominerande samtalet om fördelning av resurser – är enkel. Man behöver inte veta någonting, inte egentligen. Bara hitta en ny konfliktyta, antända den och räkna delningarna. För delningarna kommer alltid. Den sociokulturella debatten växer bra i de sociala mediernas drivbänk. Som ogräs. Men ogräset bekymrar oss bara när “de andra” odlar det. Vi känner nästan bara igen nonsens när vi inte delar värderingar med avsändaren. Vilket sällan hindrar oss från att ändå skicka vidare ordsylten till följare och vänner med ett avståndstagande. “Man tar sig för pannan!”
Men vill vi ha det så här? Ett samhälle där alla möjliga och omöjliga ytor politiseras?
Vill vi ha ett debattklimat där jag hade kommit undan med första halvan av den här texten?
Vi är ju där nu. Det vet jag för jag har också kommit undan med det.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller