Exponeras i tv utan ett uns av värdighet
En gång i tiden var tv ett av livets glädjeämnen. Lite festligt,
lite karneval, ibland till och med en aning högtid.
Och nu?
Inget kan göra mig så deprimerad som tv. Säkert ett ålderstecken, men just därför finns goda skäl att inte vifta bort saken. Det är trots allt en besynnerlig idé att ju mer erfarenhet och kunskap man samlat på sig, desto mindre skulle ens åsikter vara värda.
Hursomhelst. Jag hamnade framför ”Färjan”. Ny serie: följ livet på en Finlandsbåt. Och var ska jag börja?
Jag skulle kunna börja med killen som vaggar fram mot karaokebaren.
Ryggtavla i widescreen format, ”Ultima Thule” tryckt på munkjackan.
Jag skulle kunna börja med den flinande bartendern, som berättar om vilka sunar till byggjobbare – hö-hö, skitiga händer har de också – som han serverar.
Eller varför inte med den märkliga seden att stapla papplådor med vinflaskor på ett rullbord och sedan dra runt med det där bordet? Varv efter varv, bland ätande gäster i buffématsalen. Vill ni köpa? Vitt eller rött?
Det var ett ganska fint rullbord, så det var kanske ett snäpp bättre att få en Fiat Polski med vodkaskuff uppbackad mot middagsbordet. Men bara ett.
Eller så kunde jag börja med det beklämmande faktum att buffégästerna verkade tycka att det var en alldeles normal ordning.
Eller med den pruttfulla lillbruttan, endast iklädd en stor, rosa t-shirt, med ärmhål öppna till höfterna. Eller det faktum att bruttan var där med sin mamma, som blev förbannad när personalen gjorde vad hon borde ha gjort: tog hand om dottern.
Eller, egentligen, med vad som helst. För allt var lika deprimerande. Och mitt i allting fick Viking Line en reklamplats. Tävla och vinn en ”lyxkryssning”. Av det slag vi just fått se.
Jag tror inte det, va.
Det fantastiska med tv, sägs det då och då, är att den ger oss en möjlighet att få se saker vi aldrig skulle få se annars. Det är alldeles sant. Men varför förutsätter folk att det är något bra?
Jodå, jag vet precis vad motargumenten till mitt jämmer är: Guu, så skitnödigt. Folkförakt. Klassförakt, antagligen, om det skulle argumenteras på kultursidan i den här tidningen.
Kanske det. Men om det är priset jag betalar för att inte stå ut med att se människor som behandlas och uppför sig utan ett uns av värdighet, så må det vara hänt.