Nuet ekar i varje scen – utanför biografen fortsätter berättelsen
Utanför biografen fortsätter berättelsen.
Vi kliver ut på trottoaren och folk tänder sina cigaretter och andas sina andetag. Många är tagna, rödgråtna. Vi har sett en förhandsvisning av dokumentären om Katarina Taikon, hon som ibland kallats en svensk Martin Luther King på grund av sin kamp för romers rättigheter.
Det är en film om folkhemmets skamfläck. Men till skillnad från andra historiska skuggberättelser fortsätter den på andra sidan bioduken.
För när vi kommer ut står de rumänska romerna där med sina pappmuggar.
Som om verkligheten med all önskvärd tydlighet vill visa att kamp å ena sidan kan förändra världen, men att kampen å andra sidan aldrig upphör.
Det är en märklig scen som utspelar sig där på trottoaren. Ur biografen strömmar svenska romer, uppklädda i dubbelknäppta kostymer och vackra klänningar. De har gråtit och skrattat. Ibland applåderat spontant mitt i filmen. Känslorna utanpå. Det är deras kväll. Deras historia. Deras upprättelse.
På sätt och vis kan ”Taikon” - med biopremiär på fredag - jämföras med biosuccén ”Palme”. De skildrar samma tid. Samma folkhem. Två unga människors ideologiska uppvaknanden och resor in i politiken.
Men där Palmes resa börjar i en våning på Östermalmsgatan, börjar Katarina Taikons i ett tält utanför Örebro.
Gellert Tamas och Lawen Mohtadi har gjort en film som från första sekund smälter samman det privata med det politiska.
Katarinas kamp är romernas. Hennes resa är hennes folks. Och det är en film som visar att världen kan förändras. Det krossade Katarina, men hennes och andra aktivisters arbete var inte förgäves. Tältlägren tömdes så småningom. Barnen fick börja skolan. Romerna diskriminerades fortfarande, men de slapp frysa.
Det som jag bär starkast med mig ut på trottoaren är ändå de scener som aldrig visades, filmens outtalade nu.
2015 års situation berörs nämligen inte med en filmruta i ”Taikon”. Inga bilder från EU-migranternas kåkstad på Norra Sorgenfri. Inte ett ord om hur historien upprepar sig.
Ändå ekar nuet in i nästan varje scen.
Arkivbilderna av sextiotalets diskussioner om vilka Sverige har råd att inkludera. Rädslan för att landet ska ”översvämmas av zigenare” om de får det alltför bra.
Genom att romernas situation i Sverige berättas som en historisk händelse - en klassisk berättelse om kamp och upprättelse - fungerar ”Taikon” nästan som en trojansk häst. Orättvisorna flyttar in i oss. Vi tvingas erkänna dem - dåtidens och därmed även nutidens.
Och på köpet ser vi oss själva i historiens sken.
På så vis är ”Taikon” inget annat än en mirakelkur mot cynismen. Det går att förändra världen. Det är bara att börja.
Filmen ”Taikon”
Den som överhuvudtaget minns Katarina Taikon gör det oftast som författaren till Katitzi-böckerna. Men Lawen Mohtadis och Gellert Tamas dokumentärfilm siktar i första hand in sig på den politiska aktivisten Taikon. Och visst, vanligtvis brukar ju inte dokumentärfilmer om bortglömda politiska författare få folk att rusa till biograferna, men här tror jag faktiskt att vi kommer få se ett undantag. Jag tror på publiksuccé.
Boken om Taikon
Filmen har sitt ursprung i Lawen Mohtadis läsvärda biografi ”Den dag jag blir fri” som utkom 2012. Mohtadis bok kan i det närmaste beskrivas som en protest mot att Taikons insats reducerats till en fotnot i svensk historieskrivning.