Jag gör det för tjejen som har hängt upp mina ord

Frida Söderlund

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-04-23

Det har gått sex dygn och jag vet fort­farande inte. Vad ­säger man till andra, när man får chansen? Hur förklarar man varför man gör någonting, så att alla förstår? Jag stirrar förvirrat ut genom fönstret, hör mammas röst i telefonen som på avstånd. Dagsljuset utanför är på väg att försvinna, det ersätts av ett dunkel som känns hela vägen in.

Tills telefonen lyser upp och reflekteras i glaset. En ung tjej twittrar till mig, skriver att hon ramat in saker jag skrivit och sagt och hängt upp dem handskrivna på sin vägg.

För att det gör att hon vaknar lycklig.

Och jag tänker på hur det här uppdraget skrämde mig först, men att jag gör det för henne. För att jag hade behövt någon som mig när jag var lika ung som hon.

För att jag förstått att ibland kan folk säga åt dig vad de tycker är bäst, men det betyder inte att du ­behöver lyssna.

För att varje gång livet pushar dig mot en kant betyder det ­inte att du kommer att falla. Du kan hoppa självmant, välja var du kommer att landa.

För att jag fortfarande får sms från min mamma där hon oroar sig över att jag visar för mycket hud på ­Instagram. Oroar sig över att någon ska skriva saker om mig och min kropp som aldrig kommer att gå bort.

För att jag är så jävla trött på att bedömas annorlunda på grund av mitt kön.

För att föräldrar i dag tvingas se sina barn existera och växa upp på plattformar där någons självbild kan knäckas eller stärkas vid en ensam lajk.

För att jag och min lillasyster reste till Bali, inte bara för att vi ville, utan för att i Malaysia är hon inte tillåten att vara kär i sin tjej.

För att den mest befriande insikten är att vad man än gör, är det fel för någon. Men att det inte spelar ­någon roll så länge det är rätt för en själv.

För att en ung tjej twittrar och jag inser att hon inte ­bara behöver mig för att ­fylla sin vägg, jag behöver henne med.

När Twitternotisen försvinner och dunklet är tillbaka frågar min mamma om jag är redo. Och jag svarar; ”jag vet inte, men om man inte är redo för något, då kan man ­bestämma sig för att bli”.