Vi måste nå fram – så fortsätt att prata
Man glömmer lätt bort hur det är att vara tonåring.
Glömmer bort uniformen: bomberjackor, tajta jeans, magkorta tröjor, Adidasoveraller.
Glömmer bort de entoniga svaren när vuxna ställer frågor.
Glömmer bort gängmentaliteten, de hemliga signalerna som bara de känner till.
Glömmer bort hormonerna som exploderar genom kroppen.
Hela förra veckan befann jag mig i Kungsträdgården under ungdomsfestivalen We are Sthlm. Festivalen riktar sig till åldrarna 13–19, och många av besökarna kom in i Aftonbladets tält.
Som projektledare för vår satsning ”Inte ensam”, som handlar om att synliggöra och prata om sexuella trakasserier och övergrepp, var jag på plats varje dag, minst sex timmar åt gången.
Jag träffade massvis med tjejer och killar och känslan efter varje avslutat pass var densamma: fan så svårt det är att nå fram.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Jag hade helt enkelt glömt bort hur det är att vara tonåring. När man mer än någon annan gång i livet formulerar sina egna regler, sitt eget språk, sin egen stil, sina egna gränser.
Man är kanske aldrig så nära sina egna känslor, samtidigt som de kolliderar med alla andras.
Tonåringar lyssnar på andra tonåringar, inte på någon okänd mediearbetare som står och babblar om att visa respekt.
Över 50 anmälningar om sexuella övergrepp kom totalt in under festivalens sex dagar, en fördubbling mot i fjol. Nedslående, deprimerande, sorgligt. Men också ett bevis på ett ökat medvetande.
Fler anmäler, fler vet att det som händer dem är fel.
En del av tjejerna som kom in i tältet bar t-shirts med feministiska budskap. ”Don’t touch” stod det på en tröja. Många, även killar, hade armband med texten ”tafsa inte” eller ”jag agerar” runt handleden.
Jag tror att medias rapportering kan göra stor skillnad. Jag tror att vi alla måste fortsätta jobba med det här, särskilt i skolorna där allt börjar. Men framför allt tror jag på dagens tonåringar.
Tredje dagen i tältet kom en tolvårig tjej in i tältet. Hon berättade att hon hade startat ett feministiskt instagramkonto.
”Allt för många vet inte ens vad feminism betyder. Vi måste ändra på det”, sa hon.
Hon var så otroligt cool, mycket coolare än vad jag och mina kompisar någonsin hade kunnat drömma om när vi var unga. Jag väljer att lägga mitt hopp där, hos henne.
50 anmälningar under en enda festival. 50 gånger då någon kränkts, blivit utsatt.
Arbetet har bara börjat.
Själv tänker jag aldrig sluta prata, trots att det kan kännas så jävla svårt att nå fram.
Vågar tolvåriga Lisa så vågar vi.
Tv-depp
OS är slut och det är med sorg i hjärtat som jag måste konstatera att jag missade typ allt. Skyller på tidsskillnader och på att jag är småbarnsmamma. Men nånstans känns det alltjämt som ett stort svek. Förlåt mig, Rio.
Tv-pepp
Lite Netflix har jag i alla fall fått i mig i form av ny tv-serien ”Get down”. Om man som jag tillbringade tidigt 1990-tal med att dansa sig svettig till Grandmaster Flashs basgångar är tittningen obligatorisk.