Jag älskar skolkande barn
Den 15 mars var en fin dag.
Den 15 mars var dagen då skolungdomar över hela Sverige, hela världen, lämnade skolans lokaler för att ta sitt missnöje till gatorna.
Jag ville vara med, men jag stannade hemma. Jag antar att man kan säga att jag skolkade från strejken.
Men jag har två barn i lämplig ålder.
”Ska ni strejka i morgon?” frågade jag på torsdagskvällen.
”Nej”, sa en av dem.
”Okej, men det där med att ni får ogiltig frånvaro om ni inte är i skolan, det bryr jag mig inte om, bara så att ni vet.”
”Okej.”
”Så ska du strejka?”
”Nej, det tror jag inte.”
Längre än så ville jag inte gå. Nästa steg hade varit att börja förhandla, erbjuda gåvor som ”du får hundra spänn om du strejkar”, ”du behöver inte plocka ur diskmaskinen på en vecka om du är med på fredag.”
De ville inte. Deras kompisar skulle väl inte gå, det var inte en grej på deras skola och därför blev det inte en grej för dem.
Det var en ej-grej.
Och det är helt okej.
Den 15 mars var inte bara en dag av klimatstrejk och ungdomliga protester.
Det var också dagen då flera ledarskribenter och en miljard svenska facebookanvändare upptäckte skolk.
Och herregud så upprörda de blev.
Jag skolkade mig igenom stora delar högstadiet och lika stora delar av gymnasiet, mer eller mindre odramatiskt. Mamma och pappa fick inget sms från kommunen eftersom det bara var Donald Trump som hade mobiltelefon i mitten av nittiotalet.
Tänk om jag hade använt mina skolktimmar till att engagera mig politiskt. Dela ut flygblad. Hjälpa till på ett katthem. Besöka ett ålderdomshem och fråga hur det var förr i tiden. Eller åtminstone skriva en sorglig dikt.
Jag gjorde ingenting viktigt med min tid. Jag hade inte ens en pojkvän att hångla med i en busskur.
Jag fördrev tiden med nonsens. Stannade hemma. Tittade på tevekanaler som inte fanns än. Ljög om sjukdom, håltimmar, studiedagar och spik i foten.
Ibland satt jag hos min farmor ett stenkast från min högstadieskola och åt rullad kryddost.
Jag läser kommentarerna om Greta Thunbergs värv, om ungdomarnas skolfrånvaro, och jag undrar var engagemanget från de här människorna finns för alla andra barn och ungdomar.
Alla hemmasittare.
Alla självskadare.
Alla mobbade.
Alla med läs- och skrivsvårigheter.
Som av tusen och en anledningar inte dyker upp i skolan.
För att de mår dåligt.
För att de inte får hjälp och stöd att klara av skolan (och livet.)
Att Greta Thunberg inte går i skolan är det minsta problemet som funnits sedan problem uppfanns.
Att ungdomar lämnade sina skolbänkar den 15 mars är det godaste sedan farmors kryddost.
Vän av ordning:
- Visst ska man kunna problematisera, analysera och ifrågasätta allting som sker i samhället, så även Greta Thunberg och hennes arbete. Men man måste inte.
Matt av oordning:
- Och om man känner att man måste, att man verkligen inte kan låta bli, att det liksom kliar över hela kroppen och att man får utslag om man inte får ur sig kritiken, då måste man göra det oerhört begåvat och med en vinkel som slår hatten av oss. Och något sådant har jag inte sett.