Skotten i Helsingborg ekar över nationen
Nattens skott vid ett koloniområde i Helsingborg ekar över nationen.
Att fjolårets siffra över det dödliga skjutvapenvåldet tangeras redan i augusti kommer att få betydelse i valrörelsen.
”Vid 01.00-tiden inkommer samtal till RLC Syd om skottlossning i Helsingborg. När polis anländer till platsen anträffas en man skottskadad. Mannen förs till sjukhus där han sedermera avlider.”
Sammanfattningen på polisens hemsida av vad som tycks vara ännu en av alla dessa uppgörelser i de kriminella gängens parallella verklighet andas ingenting av den politiska dimension och symbolik som mordet rymmer.
46 släckta liv hittills i år. Lika många som under hela 2021. Och då var fjolåret ändå ett av de mörkaste sedan Sverige för fem-sex år sedan placerade sig i topp i EU över dödligt skjutvapenvåld bland unga män.
Det är inte en smickrande placering. Det är en inte en förstaplats en skandinavisk välfärdsnation normalt intar.
Visst, det går att påminna om att det dödliga våldet per 100 000 invånare var värre i början på 1990-talet än vad det är i dag.
Det är ett sant och i någon bemärkelse relevant påpekande, men samtidigt så betydelselöst: det gör ju inte samtidens situation mindre allvarlig än vad den är.
Och ja, den som inflikar att alla vi som inte tillhör de kriminella gängen löper mycket liten risk att skadas eller bli dödad av vinande kulor har statistiken och sannolikheten på sin sida.
Men säg det till alla de människor som bor i de drabbade förorterna och som vaknar till skottlossningarna och de hovrande polishelikoptrarna och ännu ett mord som troligen aldrig kommer att klaras upp.
Säg det till föräldrarna till de pojkar och unga män som har gått förlorade.
Säg det till kvinnan som har vårdats på sjukhus efter att i fredags ha besökt ett shoppingcenter i Malmö och skadats i samband med att en kriminellt belastad man sköts ihjäl.
Redan efter det mordet utbrast för övrigt moderatledaren Ulf Kristersson att 2022 nu kommit ifatt 2021.
Han hade inte fel. Men det har inte heller Aftonbladet och de övriga mediehus som påstår att det var först i och med Helsingborg vi nådde dit.
Vår räkning innehåller en dödsskjutning i fjol av en kvinna som inte återfinns i polisens officiella statistik, då gärningsmannen i slutändan dömdes till vållande till annans död.
Jag påpekar inte detta för att polemisera. Jag påpekar det för att det sannolikt framstår som förvirrande för människor som läser tidningar, lyssnar på radio och tittar på tv att mötas av olika uppgifter.
Givetvis är det hursomhelst av underordnad betydelse om det är Malmö eller Helsingborg som ska räknas.
Det viktiga är att en mycket dyster samtid bara blir dystrare.
Allt tyder på att 2022 blir det första året med fler än 50 mord sedan polisen började föra statistik över det dödliga skjutvapenvåldet.
Om nattens mord vet vi för övrigt både lite och mycket.
Vi vet inte vem eller vilka det är som ligger bakom brottet, men vi vet att offret har haft kontakter med kriminella.
Vi kan också konstatera ett mönster, dessa mord sker inte längre bara i de tre storstäderna, uppgörelserna drabbar numera även andra delar av landet.
Eskilstuna, Örebro, Norrköping och Linköping. Hittills i år i Helsingborg: sju skjutningar, två mord.
Naturligtvis måste allt detta hänsynslösa våld adresseras politiskt.
Regeringen tar initiativ till lagskärpningar, oppositionen utkräver ansvar, alla inblandade aktörer spelar sina roller med trygg och pålitlig förutsägbarhet.
Frågan är bara hur stor betydelse eländet får för valresultatet. Jag hade gärna inlett den här texten med att hävda att detta är mordet som kan avgöra valet, dramatik av det slaget lockar om inte annat läsare, men jag är inte säker på att det stämmer.
Visst, brott och straff är för närvarande väljarnas viktigaste fråga. Men Moderaterna och Sverigedemokraterna, de två partier som väljarna tycker är bäst inom detta område, vinner inga tydliga framgångar i opinionen på gängmorden.
Detta trots att Kristersson och Åkesson aldrig försitter ett tillfälle att dra upp ämnet.
Vilka slutsatser finns att dra av detta faktum?
Kanske att högerpartierna redan för länge sedan cashade in de röster de hade att vinna på frågan. Kanske misstänker en del väljare att det sett likadant ut i Sverige med en moderat justitieminister. Kanske finns någon annan förklaring.
Om framtiden vet vi inte mycket, men det finns skäl att befara att mördandet kommer att pågå i ett antal år innan det vänder.
Vi kan också konstatera att Socialdemokraterna och Moderaterna, de två statsbärande partierna, imponerar måttligt.
De lägger betydande delar av sin vakna tid och mängder av energi och löften på skjutningar och sprängningar, men presenterar få förslag som har potential att göra skillnad.
Straffen skärps, men mördarna åker ju inte fast. Och om någon mot förmodan döms, så står en ny ung soldat beredd att ta över.
Nyrekryteringen måste brytas. Och för att lyckas med det måste satsningar även ske på det brottsförebyggande området.
Men det finns inga val att vinna på att föra politiska resonemang av det slaget.