Bödeln från Iran fortsätter att le
Mannen som har kallats bödeln från Iran kan ju vara oskyldig.
I dag var det dags för hans advokater att hålla det som på juristernas språk heter sakframställning, vilket i detta fall innebär att Hamid Noury alls inte har varit delaktig i hundratals mord under några mardrömslika månader för snart 40 år sedan.
Rättegången i Rådhuset har gått in på sin andra vecka, vilket inte hindrar ett femtiotal svenskiranier från att ute på gatan fortsätta demonstrera och skrika ut sin avsky mot mullorna som styr det gamla landet.
Den åtalade 60-åringen, klädd i ljusbrun skjorta och matchande byxor, log även i dag självsäkert då han leddes in till den fortsatta förhandlingen och tog plats bredvid de två försvararna.
Sal 37, Stockholms tingsrätts gamla säkerhetssal. Här har en hel del förhandlingar som skrivit in sig i svensk kriminalhistoria hållits.
Mordet på Olof Palme, Lasermannen, jag var själv som ung reporter på plats och bevakade det rättsliga efterspelet av massakern på Stureplan i mitten på 90-talet.
Men allt detta var för länge sedan och det som nu pågår i salen är internationellt unikt: aldrig tidigare har juridiskt ansvar krävts ut för morden i Iran hösten 1988.
Kriget mot Irak var inne i sin skälvande slutfas och Iran attackerades flera gånger av den politiska organisationen Iranska folkets Mujahedin.
Ayatollah Khomeini svarade med en fatwa. Alla fångar i de iranska fängelserna som sympatiserade med rörelsen skulle dödas.
Var Hamid Noury en av de ansvariga vid fängelset Gohardasht för avrättningar som skedde utan att ha föregåtts av rättvisa rättegångar?
Åklagarna hävdar det. Mannen har gjort sig skyldig till brott mot folkrätten och ett betydande antal mord.
Advokaterna Daniel Marcus och Tomas Söderqvist är av en annan åsikt.
Noury är oskyldig, förklarade de i dag. Han har blivit förväxlad med någon annan. Visst, han har arbetat i ett iranskt fängelse, men inte i detta.
Det kan bli svårt att övertyga rätten. Ett betydande antal vittnen och anhöriga har pekat ut den tunne mannen som personen som valde ut vilka fångar som skulle dö.
I Nourys telefon har också kontaktuppgifter till några av de högst ansvariga för de begångna brotten hittats, uppgifter som han knappast hade haft tillgång till om han verkligen tjänstgjorde på den låga nivå han påstod att han gjorde.
Men det går naturligtvis att se alla dessa synnerligen graverande indicier på ett annat sätt.
Det handlar om påstådda händelser för 33 år sedan, minnesbilder bleknar, många av dessa vittnen är vänner och kan ha påverkat varandra och allting inträffade i ett land 500 mil från Stockholm i ett historiskt och kulturellt sammanhang som nog inte är alldeles enkelt för en svensk domare att förstå.
Och till det kommer juridik i den högre skolan som advokaterna med frisk aptit kastade sig in i.
De hävdar att angreppet som föranledde avrättningarna var en del av ett iranskt inbördeskrig och inte ett inslag i konflikten med Irak.
Distinktionen är inte oviktig. Om rätten köper denna argumentation faller anklagelserna om folkrättsbrott. Den åtalade kan för all del ändå dömas för mord, men åklagarna får det besvärligare.
Först nästa vår får vi svar. Först nästa vår vet vi om tingsrätten har övertygats om att mannen är den bödel han påstås vara.
Om det stämmer att han firade ytterligare en hängning med att bjuda på tårta.
Journalisterna från de stora drakarna i London och Paris har åkt hem, rättegångens första dag fick räcka.
Men Laleh Bazargan är kvar. Hennes bror dog i fängelset, bara 28 år gammal.
Hon är en medelålders kvinna som kom till Sverige för många år sedan. Hon har ett gulnat fotografi på brodern i sin famn, en leende ung man som ännu hade hela livet framför sig.
Bijan var hans namn.
Många år senare har Laleh Bazargan fortfarande svårt att berätta. Smärtan har avtagit, men inte försvunnit.
– Mina föräldrar fick träffa min bror i fängelset en gång i månaden. Men plötsligt nekades de besök.
– Efter fyra månader kallades min pappa till fängelset. Han fick veta att Bijan hade avrättats. Han frågade varför de gjort så och fick till svar att sonen var ateist och nu brann i helvetet.
Inga tillhörigheter lämnades tillbaka.
Laleh Bazargans föräldrar är döda. Men hennes mamma fick veta att mannen som anklagas för mordet på hennes son gripits på Arlanda och skulle ställas inför rätta innan hon gick vidare.
– Hon blev så väldigt glad. Hon hann uppleva att rättvisa var på väg att skipas.