Jag kan avslöja slutet: Det blir skilsmässa
Vår bestämda uppfattning om resonemangsäktenskap är att de är dåliga så länge de inte ingås mellan vanligt folk på tv. Då gillar vi dem.
Därför provocerar ”Gift vid ögonkastet” inte tillnärmelsevis så mycket som serien borde, trots flörten med patriarkala kulturer. Arga blir vi, men inte för att det fria kärleksvalet stryps, utan för att matchningarna funkar så nedrans dåligt.
Tjejerna är för konfrontativa. Killarna för mjäkiga. Attraktionen för låg.
Premiären sändes 2014 och de sex första hopfösningarna genererade mer hat än kärlek. I ett öppet brev skrev de nyskilda att ”efter två säsonger av totalt misslyckade matchningar, lögner och förtal från produktionen och flera sjukskrivningar hos oss deltagare kräver vi nu att SVT lägger ner programmet”. Då ska antalet sökande ha varit nere på 30, ett löjeväckande urval att bedriva vetenskap på.
Men säsong tre kom. Sedan säsong fyra och fem.
Till den pågående sexan ska 2 000 tappra personer ha ansökt och expertpanelen utökats, men utfallet verkar bli lika skralt. Du kan se med kikare från månen att spelbolagskillen och farmaceuten inte har någon chans. Den loje informatören och den framfusiga mångsysslaren är lika körda.
Ändå tittar vi, ändå speglar vi oss. Ska vi förstå populariteten måste vi frångå själva frågan – svaret är ju nej, experimentet funkar inte – och begrunda vilken historia som berättas. Det är den som lockar.
Skildringen av kärlekens uppkomst och sönderfall är trovärdig som ingen fiktion jag hittills stött på. Filmerna ”Adam & Eva” eller ”Marriage story”? De slutar lyckligt. Boken ”Egenmäktigt förfarande”? Inte i närheten. Skivorna ”Rumours” eller ”Blood on the tracks”? Ni är utklassade av verkligheten, Fleetwood Mac och Bob Dylan.
GVFÖ för oss från solljus till tjärmörker. Det första mötet är sprudlande, sexigt, roligt – ett rus som undan för undan avtar tills ringarna dras av i terapisoffan. Gråt och lättnad, samma procedur som förra året.
Det låter inte som någon bok. Men det låter som en snabbspolning av mina gamla förhållanden, de som inte haft mage att följa romkom-mallen med en första attraktion, ett överkommet hinder, en förveckling och ett kyssklimax. De som heller inte slutat med brinnande skyar och smällande dörrar utan i tristess. De har varit skitkul från början men blivit tråkigare med tiden tills allt som återstått varit skådespel.
För skådespelar ja, det är precis vad brudarna och brudgummarna på tv gör inför varandra. Inget fel i det, hela idén är ju att låtsas vara kär och sedan hoppas att känslorna hinner ikapp, men då krävs att båda är inbegripna i samma pjäs.
Det är inte Jacob och Elahe, årets sorgligaste par.
Jacob är inställd på att spela kär, han bedyrar att allt går lysande. Elahe låtsas ingenting och finner honom således falsk. Pussen inför vigselförrättaren är enda gången de möts på lika villkor på fyra veckor och ändå fortsätter de leva ihop, vilket skildras i obarmhärtigt dagsljus.
Det gör ont att bevittna för att det är så likt våra egna liv. Kanske inte relationen vi befinner oss i nu, men den förra, eller vår grannes eller vår systers, åtminstone någon som aldrig kommer skildras på film.
GVFÖ har två avsnitt kvar i år, men det verkar redan klart med en sjunde säsong. Om du inte orkar följa den nästa år kan jag på förhand, i god tid innan serien ens spelat in, avslöja slutscenen.
Tyvärr, efter en tids leda blev det skilsmässa.
Lyckade exempel
- Jo, ett eller två GVFÖ-par verkar fortfarande hålla ihop. Och jag tror säkert att Maxine och Emil fortsätter att träffas. Men utifrån resurserna och deltagarnas kärlekshunger är resultatet förbluffande skralt hittills.