Privatisering sällan någon lyckad affär
Att marknadsfundamentalisterna i den moderatledda regeringen sålde vår brännvinstillverkning till Frankrike kan jag till nöds komma över. Åtminstone för min rent personliga del, jag lägger ändå ut en del pengar på franska drycker.
Men det är ändå något lurt med affären. Högerfolk och liberaler brukar ju hävda att privat företagsamhet alltid drivs bättre än statlig eller kommunal, som om det vore någon sorts naturlag. Men Absolut vodka var en strålande statlig affär. Kan man få till och med ryssar att tro att svensk vodka är bäst så har man lyckats.
Att brännvinet nu kommer att bli mycket dyrare, för så blir det alltid med privatiseringar vad än marknadsfundamentalisterna säger, är också en begränsad katastrof.
Värre är det förstås med skolväsendet. Sedan privatiseringsvågen inleddes på 1990-talet har de svenska skoleleverna börjat halka efter vid internationella jämförelser.
Förklaringen är enkel. Eftersom de privata skolföretagen skall gå med vinst, så måste vinsten hämtas ur besparingar i skattebetalarnas bidrag, det vill säga försämringar. Sak samma blev det med privatiseringsvågen som svepte fram över sjukvården. Den blev dyrare fastän det hette att den skulle bli billigare.
Och sjuksköterskorna fick inte heller högre lön, vilket också var ett argument för privatisering. Hur underligt det än kan låta. Affärsidén med privata företag är ju att betala så låga löner som möjligt.
Politikernas hittills sämsta affär är nog ändå försäljningen av Stockholm Energi till finska Fortum. Köpeskillingen var 20 miljarder, vilket Fortum tjänade in på några år.
Elpriserna sköt naturligtvis i höjden, mest för privatpersoner och minst för företag. Vilket beror på att privatpersoner inte har en chans i ”förhandlingar” med stora elbolag, vilket vi är många som har erfarenhet av.
Lika direktörer leka bäst.
Men Fortum drar nu in ungefär fem miljarder kronor om året enbart på stockholmarna, deras största välgörare.
Konsumenterna i Stockholm fick alltså dels ett mycket högre elpris. Dels en förlust på fem miljarder om året. Det vill säga det var den vinst som skattebetalarna gick miste om.
Fem miljarder mindre i kommunkassan varje år. Det är ett oerhört belopp. Det kan bara ersättas på två sätt. Antingen med skattehöjningar, mindre troligt med en moderat regim, eller försämrad service över hela linjen från åldringsvård till kulturbidrag, mer troligt med en moderat regim.
Det stora problemet är inte att våra politiker gång på gång visat sig vara extremt usla affärsmän. Det är ideologi som är det stora problemet. I vissa moderatstyrda kommuner närmar man sig ett läge där all verksamhet snart är privatiserad och politikernas enda återstående uppgift blir att driva in skatter och dela ut pengar till de privata företagen.
Och detta vill man genomföra trots att det självklart blir sämre för skattebetalarna.
Det tycks inte spela så stor roll att verkligheten hela tiden blir en annan än den utlovade, att priserna stiger i stället för sjunker och kvalitén minskar i stället för att öka. Ideologin väger tyngre och den säger att all statlig och kommunal verksamhet är synd och all privat vinstdrivande verksamhet behagar Gud. Frågan är därmed höjd över all futtig materialistisk diskussion.
Och därför är vi nu på väg mot ännu större ekonomisk smäll än bortslumpandet av Stockholm Energi. Regeringen har redan försökt och kommer att försöka igen att göra sig av med Vattenfall, så att hela Sverige drabbas av samma försämringar som stockholmarna. Alla svenskar kommer att få ännu högre elkostnader och de strålande och säkra vinster som uppstår ur elleveranser skall skeppas utomlands.
Till glädje för några få, visserligen. Fortum har under senare år väckt visst uppseende genom att dela ut hundratals miljoner om året i så kallad bonus till sina direktörer, eftersom vinsterna är så fantastiska.
Att direktörerna gillar systemet kan man förstå, också att de blir glada. Vad man svårligen kan förstå är vad försäljningsminister Mats Odell och statsminister Fredrik Reinfeldt har att glädja sig åt.