Hjälp mig, jag är visst en kulturtant på 30-plus
Jag har Odd Molly-ångest. Min generations kulturtantmode. Klädmärket som snart pryder varenda mediebrud.
Linda Skugge, Malin Wollin, Emma Hamberg, alla tjejer på SVT. Alla. Har. Odd Molly-koftor.
Före jul skrotade jag runt på NK. Såg en skitsnygg klänning på avstånd. Den var lilamönstrad. Jag bara: Yes, den ska jag ha! Så kom jag nära och döm om min besvikelse. En Odd Molly-klänning. De gör koftor också. Och jackor och toppar och kjolar och underkläder och strumpor. De gör massor av fina kläder fast det ska alltid gullas till med rosetter och sidenband och det är bondromantik för hela slanten och små lappar på kläderna och grundaren Per Holknekt snackar i intervjuer om den här mystiska kvinnan som är Odd Molly. Även på klädmärkets hemsida märks den här livsstilen.
Odd Molly står för något mer än att bara vara en kofta.
Det handlar om en kvinna som är stark och självständig och kan själv och inte klär sig slampigt utan fräscht och rent fast med någon galen detalj (typ en rosett på strumpkanten) och hon är jordnära och robust och går sin egen väg.
Det kanske är där det blir stopp för mig då.
Jag klarar inte att Odd Molly är en livsstil, inte en tröja. Jag ville ha den där fina lila klänningen på NK men jag ville inte köpa kvinnan som kom på köpet.
Jag vill ju vara en rocktjej. Med mascara, stuprörsjeans och skinnjacka. Som inte alls vill bo i skogen utan i närförort till stan. Och som gillar att gå på fest och dricka och dansa. Inte en hel och ren kulturtant som älskar alla barnen.
Kanske är det en ålderskris? Eller att jag har en bild av att jag är något annat. Kan inte ni få det? Ångest över att ni misstänker att ni är det ni får ångest över? Och detta är inte ett angrepp på Linda Skugge och SVT-tjejerna. Det är bara min egen Odd Molly-ångest det handlar om.
Det värsta är vad som hände häromdagen. Det är svårt för mig att berätta men jag vill att ni ska veta. Jag satt i sminket på teve. Makeuptjejen säger att hon vet ett klädmärke jag skulle passa så bra i.
Just då springer min producent in i sminkrummet och tittar upp och ner på min klänning.
– Du ser ut som en Odd Molly-tjej!
– Det var just det märket jag tänkte på, utropar sminkösen.
Jag tittade i spegeln. Där stod jag i min mönstrade röd/vit/bruna klänning. Jo, nu såg jag ju likheterna.
Så jag är väldigt förvirrad. Om jag hatar Odd Molly? Hatar jag då mig själv? Vaddå rocktjej?
Visst, jag har en skinnjacka och massor av jeans. Jag har Acneboots och dyra handväskor. Men jag har också tusen klänningar som är bond-romantiska (dock utan lappar och rosetter!) och färgglada.
Jag är alltså en Odd Molly-tjej. En 30-plus kulturtant som skriver böcker, krönikor och gör teve. Som har två barn och har varit på omslaget till Mama och tipsar andra tjejer om hur de ska få ihop ”livspusslet”. Jag är en självständig och stark tjej. Jag ser frisk ut. Jag har runda nyponkinder, färgglada strumpbyxor och blommor på klänningen.
I´m every woman.
HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!
Kanske är det därför jag älskar mina dyra handväskor. För de säger också något om mig. Mest kanske om min konsumtion och min bänga uppfattning om sakers värde. Men de är så långt ifrån bondromantik och mammor som älskar alla barnen. Mina dyra handväskor står för egoism och yta och fåfänga. Det finns inget helt, rent och jordnära över dem alls.
Tack gode gud för det.