70 000 i skatt skulle jag betala – per månad
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag är en tacksam löntagare. Jag älskar att få lön samma datum varje månad och veta att alla de pengarna är mina. Jag vill inte vara en mediebrud som ”drar av” luncher och ”tar det på firman”. Så jag framlevde mina dagar med normal lön med normalt intervall. Tills en chef under en lunch (som han tog på firman) utbrister: ”Du måste F-skatta, det gör ALLA.”
Så, jag beställde blanketter och fyllde i. Jag förstod ingenting av nettoinkomster, moms och organisationsnummer (vilket otroligt sammanträffande att det är samma som mitt personnummer!) Men jag tänkte att allt det där löser sig säkert vid ett senare tillfälle. Efter en vecka ringer Skattemyndigheten och frågar om det stämmer att jag kommer att tjäna 500?000 efter skatt. ”Nej”, kvider jag och lovar att skicka in på nytt. Tar nu hjälp av en vän och skickar om.
Efter en vecka ringer Skattemyndigheten igen. De undrar om uppgifterna verkligen stämmer för om de gör det så ska jag betala 70?000 i skatt. Per månad. Jag svimmar på golvet och cyklar sedan i panik ner till Skattemyndigheten.
En man hämtar mig i receptionen och går även och hämtar en kollega som är expert på området. Vilket område? undrar jag för mig själv under lager av svettiga kläder. Och så finner jag mig själv sittande mittemot två i allra högsta grad upprörda skattetjänstemän som vill veta hur i hela friden jag kan ha lämnat in så felaktiga uppgifter. Vad har jag att säga till mitt försvar?
Jag känner mig som en spion som precis har blivit avslöjad med fingrarna i mikrofilmsburken. Jag har inte känt mig så utsatt sedan jag låg och fläkte med hönseriet under senaste förlossningen.
Nu plockar mannen upp ett klottrigt papper och håller fram. Det är den första blanketten jag skickade in.
”Och det här, vad ska detta föreställa?”
”Jamen den där! Den där kunde lika gärna en apa ha fyllt i.”
”En apa?”
”Javisst.”
Mannen och kvinnan tittar på varandra. De är inte vana vid blanketter med apstandard.
”Det ser ut som om du kommer att få en väldig restskatt.”
”Då får jag väl ge mig ut på gatan och sälja min kropp.”
Nu är jag rädd.
Kvinnan ser att jag snart kommer att blöta ner deras statliga matta. Hon antar en mjukare ton.
”Det här är väldigt svårt för oss att förstå, vi är lite yrkesskadade.”
”Jamen det är därför NI jobbar här och inte jag.” Mannen suckar, pekar på den nya blanketten och vill veta hur jag kommit fram till exakt den momssiffra som är angiven. Och jag vill så gärna säga ”Inte fan vet jag, det är inte JAG som har fyllt i blanketten.” Men då blir det väl raka vägen till häktet utan att passera gå.
”Men hur kan dina inkomster vara så svajiga?” vill kvinnan veta.
”Det bara är så, titta på den här summan till exempel, det är ersättning för när jag tycker till om Idol.”
”GÖR DU?”
”Ja.”
Nu åker alla siffror, procentsatser och momsangivelser ut genom fönstret. Kvinnan och mannen är två synnerligen fromma fågelholkar, som vax i mina skattesyndiga händer.
”Vem tycker du ska vinna? Jag tycker han med skägget och halsband.”
”Jag tycker han Daniel är fantastisk!”
”Nej, han har så mycket gester för sig.”
”Jag älskar när han gör så där med armarna.”
”Men Sam, han ska ut, det är SKANDAL.”
De är nu fullkomligt förlorade. Vad hände med allt som var så livsviktigt? Ska jag utnyttja situationen och passa på att springa? Springa som satan och aldrig titta tillbaka? Jag låter dem prata Idol en liten stund till sedan tar jag till orda. ”Nu gör vi så här, jag skiter i F-skatten och så skickar ni en räkning på detta.”