Anita håller ställningarna i välfärdens yttersta försvarslinje
Anita håller två telefoner i händerna, i den ena talar hon, den andra ringer med en fruktansvärd skräll, hon trycker av, fortsätter att prata och i rummet intill skäller och gläfser Leo, en skräckinjagande tjeckisk varghund som oupphörligen morrar när han inte skäller.
Han är snäll, säger Anita när hon avslutat samtalet.
Det var en äldre dam som inte ville ha besök i dag. Hon är rädd för smittan. Anita lugnade henne med att undersköterskan som kommer är frisk, tvättar händerna när hon kommer, sätter på sig handskar och tvättar händerna när hon går.
Anita heter Gerencsér i efternamn. Hon driver hemtjänstföretaget Adonis Omsorg i Stockholm och de senaste tre dygnen har hon bara sovit två timmar per natt.
Många av de äldre är oroliga, säger Anita. De vill inte att vi ska komma. De vill inte ha hem sina matlådor.
Telefonen skräller: Hej, ja det är högt tryck... Vi jobbar på det... Jag kan skicka blanketten som vi delat ut till kunderna...
Hon trycker av. Det var en kvinna som haft sina åldriga mamma hos sig en vecka. Nu ska kvinnan börja arbeta igen och mamman ska hem till sig.
Det står handsprit på bordet framför Anita. Där ligger två papper också, en från Stockholms stad och en från Adonis: förklaringar och instruktioner och med det ständiga rådet – tvätta händerna.
Telefonen skräller.
Det ringer på dörren.
Den andra telefonen tutar.
Anita svarar. Det är en undersköterska som ska hem till en gammal dam. Hon vill att du ska göra inköp åt henne. Ta på dig handskar. Hon är lite rädd, säger Anita.
Av Adonis Omsorgs 28 anställda på Östermalm är sju sjukskrivna. Normalt skulle det vara högst en. De har huvudvärk, hosta och feber, säger Anita.
Hoppsan.
Jag har sagt att de ska svara i telefon fast de är sjuka, säger Anita. Facket gillar det inte men detta är exceptionella tider. Vi måste tala med varandra, veta vad som sker. Det kan bli irriterat när mycket händer och det är rörigt.
Hon fyller ut luckorna med timanställda. Timmisar säger hon. Det fungerar bra. Adonis Omsorg betalar mer än kommunen och har gott rykte.
En av undersköterskorna kommer in genom dörren, försvinner in i lokalen, förbi den morrande Leo, telefonen ringer.
Plötsligt säger hon:
Mina ögon.
Hon blundar för att fukta dem. Jag sover för lite, säger hon. Min samordnare är sjuk så jag får försöka få ihop schemat för personalen. Jag skulle inte klara mig med så lite sömn om jag inte var gammal idrottare.
I födelselandet Ungern var hon femkampare, ganska framgångsrik ända tills hon fick en knäskada och felbehandlades.
Hon träffade sin man genom idrotten, det var så hon kom till Sverige.
Hon arbetade inom den kommunala hemtjänsten och tyckte att hon kunde göra det bättre själv. Hennes företag bygger på familjekänsla säger hon. Personalen ska tycka att det är roligt att gå till kontoret och gå hem till de gamla. När de handlar åt kunderna ska de vara lika omsorgsfulla som när de handlar till sig själva.
Telefonen ringer, ännu en undersköterska kommer och går.
– Det vi får tillbaka ... det slår allt. Det påpekar jag när jag anställer någon. Vi arbetar inte bara för lönen. Är man bara här för pengarna syns det snart i arbetet. Jag vill ha likasinnade. Vi ska ha en ... familjär känsla.
Det här är välfärdssamhällets kommandocentral. Anita skickar sina undersköterskor till främsta linjen hos de gamla, hon lugnar de bakre linjerna – anhöriga – och ser till att försörjningskedjorna fungerar.
– Ingen av vår kunder har fått smittan.
En ung kvinna kliver in genom dörren. Hon heter Aster Habtemariam och tjänstgör på ett äldreboende sedan fem år. Hon vill arbeta extra, hon är här för att intervjuas av Anita.
– Vi är väldigt försiktiga. Vi sköter dem bra, säger Aster.
Anita pratar i telefonen. Om en stund har hon tid för Aster.
