Gårdagens fantasier blir verklighet i morgon
Gårdagens fantasier blir verklighet i morgon.
1980 skrev författaren Lars Gustafsson att alla människor skulle få lika rätt att förfoga över samhällets elektroniska resurser. Så löd en mediateori. Resultatet av en sådan teknisk revolution skulle bli radio– och televisionsutsändningar från var och varannan hyreslägenhet och från varje villakvarter.
Gustafsson var ingen spågubbe, inte kunde han förutse internet. Men han kunde se den nya teknikens möjligheter. Redan 1977 hade han i den underbara lilla romanen "Tennisspelarna" skrivit om c o m p u t e r s och ett djärvt experiment: författaren och hans medarbetare tar sig in i amerikanska luftförsvarets stridsledningscentral för att i dess c o m p u t e r jämföra Strindbergs roman "Inferno" och dagboksanteckningar från en polack vid namn Pietziewzskoczsky.
Informationsmängden motsvarande två korta romaner blir för mycket för datorn som kollapsar med kaos i flygtrafiken över södra USA som följd.
Också i "Tennisspelarna" såg Gustafsson framtiden, även om han inte kunde fantisera om den ohyggliga datorkraft som snart skulle bli var mans egendom.
Texten om den elektroniska revolutionen, att varje medborgare kunde starta sin egen radio– och tevestation, publicerade Gustafsson i en rapport som arbetsgivarorganisationen SAF, numera Svenskt näringsliv, hade beställt till sin kongress det året.
1980 var det jämlikaste året i Sveriges historia (och mänsklighetens). Aldrig hade löneskillnaderna varit så små, aldrig hade välfärdsstaten varit så utbyggd, sannolikt hade medborgarna aldrig känt en större trygghet.
Arbetsgivarna beställde expertrapporter med kritik av det hårda skattetrycket, socialpolitiken, skolpolitiken och så vidare. En hel del av det de krävde skulle senare genomföras av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Men när jag i dag bläddrar i rapporterna är det Lars Gustafsson som imponerar och väcker tankar.
Han såg inte bara uppkomsten av internet.
Han såg också att myllret av utsändningar, floden av uppgifter, skulle urarta i "ett brus, en informationsstorm" där det väsentliga, de allmängiltiga budskapen går förlorade. Informationen försämras när den blir alltmera partikulär, det vill säga när var man blir sin egen nyhetsbyrå, radiostation och tevebolag.
Det är bara att koppla upp sig på Twitter för att uppleva informationsstormen som blivit en skitstorm.
Jag läste Gustafssons essä när den publicerades 1980. Jag arbetade då på Gefle Dagblads lokalredaktion i Hofors och skulle strax få min första dator från Texas Instruments. Dess minne motsvarade två eller tre A4–sidor med text.
Lars Gustafssons tankar var fantasieggande fantasier. Då.
När jag 37 år senare läser om essän undrar jag:
Vad är det vi ser komma men som vi ändå inte förstår? Vad är det vi ser utan att se?