Doktorn skär upp mig och rör mitt hjärta medan vi småpratar
S:t Görans sjukhus i Stockholm. Äntligen ska det bli ordning på hjärtat. Pulsen går ner när den borde gå upp. Yrsel när jag reser mig. Kraftlöshet när jag cyklar uppför backar.
Så har det varit i ett par år minst. Det kommer smygande. Yrsel någon gång, oväntad tröghet i en backe någon enstaka gång.
Besvären uppträder oftare och oftare. Under våren har jag ibland tvingats stanna och vila när jag gått på slät mark. Min hjärtläkare sedan tolv år bestämmer att vi kör en dygnslång EKG-undersökning och finner svaret. Pulsen sjunker vid ansträngning. Kan vara så låg som 40 när jag kämpar mig uppför en trappa.
De elektriska signalerna sprakar inte som de ska från AV-knutan i hjärtmuskeln.
Nu ska jag få en pacemaker. Jag väntar på operationen tillsammans med en grek, en marockan och en svensk. Marockanen är uppväxt i Frankrike.
Vad betyder cherchez la femme? frågar greken.
Att man ska leta efter kvinnan, säger marockanen.
Det finns en grekisk sång där man sjunger cherchez la femme, säger greken.
Man letar efter kvinnan, säger marockanen som kom till Sverige på 60-talet för kärlekens skull.
De utbyter livserfarenheter och komplimenterar varandra för god svenska. Samtalet övergår till att bedöma olika nationaliteters arbetsmoral. Svensken som hittills varit ganska tyst säger att australier är dåliga på att jobba men de italienare han hade att göra med var inte rädda för att hugga i.
Jag läser i telefonen om Donald Trumps planerade massmöte i Tulsa, Oklahoma. De tre herrarnas röster avbryts ibland av trevliga sjuksköterskor som vill ta prover. När de gått sjunger greken och marockanen deras lov.
Verkligen duktiga! säger greken.
Så duktiga! säger marockanen.
För tolv år sedan genomgick jag bypass-operation efter en hjärtinfarkt. Nu krånglar elsystemet. Det ena har konstigt nog inget med det andra att göra.
I en annan tid hade vi varit döda, tänker jag.
Sjuksköterskan som älskar Bruce Springsteen sätter katetrar i bägge mina underarmar. Hon ger mig två Alvedon och en rogivande tablett. Den ska hålla mig lugn, operationen genomförs under lokalbedövning. Kirurgen sätter pacemakern i en hålighet under vänster nyckelben och för ner två elektroder till hjärtats vänstra förmak och kammare.
Jag hade samma dröm i natt som före bypass-operationen. Reproduktion. Barnalstring.
Tre sjuksköterskor. Eller fyra. En kirurg. De spritar bröstet, spritar och tvättar. Spritar igen. Isolerar området där han ska skära. Sätter upp en grön skärm så att jag inget ser. En sköterska håller en mjuk hand på mitt huvud. Jag känner hur kirurgen trycker på bröstet men inte hur han skär. Han baddar, blodflöde förmodar jag. Han frågar om jag arbetar fortfarande. Självklart säger jag, jag har mycket kvar att ge. Hjärtat rusar. Elektroden retar muskeln. Jag får flytta den lite säger kirurgen. Jag skriver i Aftonbladet, säger jag. En apparat plingar, det låter som på film. Jag publicerade nyss min nionde bok, säger jag. Vad intressant! säger sköterskan som håller handen på mitt huvud. Hjärtat rusar en gång till. Hur går det säger jag. Fint säger kirurgen, du hade 32 i vilopuls, hjärtat hoppade över vartannat slag men det ska vi ordna. Jag sätter pacemakern på 60.
Operationen tar 36 minuter.
Tillbaka i salen. Greken och marockanen diskuterar hettan i Bagdad jämfört med Sahara. Svensken vill analysera Palmemordet. Jag får köttbullar som sjuksköterskan frågar om jag tycker om. Hon verkar uppriktigt intresserad.
Kan science fiction vara vardag? Två elektroder i hjärtat. En elektronisk apparat som reglerar pulsen på bråkdelar av sekunder. Min läkare säger att jag inte kommer att känna att jag har pacemaker.
Efter någon timme reser jag mig och klär på mig. Jag tackar sköterskorna. Redan 1968... säger svensken.
I kiosken nere i entrén köper jag en Daimstrut medan jag väntar på att Pia ska hämta mig. En intensivvårdsbuss står på parkeringen. Ett rullande sjukhus.
Det har regnat. Jag äter glassen sakta. Om science fiction blir vardag, upphör den att vara science fiction då? tänker jag.
Fem dagar senare cyklar jag mountainbike på stillsamma skogsspår norr om Sandviken.
Trevlig sommar på er.