Ingen har någonsin tittat på en nystockholmare och känt sukt och trån
Malin Wollin om att vända hem för juldagsfylleriet för att bli sedd som en vinnare.
Jag tittar ut genom fönstret och tänker att Sverige är vackert.
Men det är bara vackert i swishformat.
Jag läser Kristofer Ahlströms text i DN om att vända hem för juldagsfylleriet. Visa upp storstadsfräschören för de fredagsmysmulliga hemmastannarna. Bli sedd som en vinnare bland trygghetsnarkomanerna som aldrig vågade utan bara nöjde sig. Säkert med första bästa högstadieförhållande därtill. Fula barn fick de också. Hu.
Den planerade revanschen uteblir. Ingen bryr sig. Ingen har någonsin tittat på en hemvändande nystockholmare och känt sukt och trån. Alla vill bara veta hur dyr lägenheten var.
”Du kan få ett slott i Ruda för de pengarna”, säger någon och dansar vidare i den hemtama natten.
Kvar står du i din tröja från Acne Studios som ingen vill veta var du köpt. ”NK Man”, viskar du dränkt i basgången och beställer sedan en drink som inte ska komma till byn förrän 2021.
Det blir inte som på film, möjligen blir det som i Masjävlar när hon som blev kvar frågar hon som åkte om hon har några barn.
”Nej”
”Jamen så kan man ju också göra”
Men det kan man ju inte.
Joachim står i köket och lägger upp olika slags köttrester från julbordet på sitt hembakta Ernstbröd.
”När träffades vi första gången? Februari? Det skulle vara så bra för min text om vi hade träffats på juldagen. Var var du då?”
”På Palace och hånglade med min tjej”
”Ah”
I nära tre år bodde jag i Stockholm. Helt värdelöst. Bortslösade år, skulle jag kalla dem om det inte var så sorgligt att Stockholm tog mina ungdomsår och aldrig gav dem tillbaka.
När jag nu som utbildad, arbetande mamma med huslån och sammanhang återvänder till storstan så älskar jag doften av tunnelbana.
Åh, det luktar fuktig bergvägg och piss! tänker jag och känner mig självgod. När som helst kan jag åka hem igen. Aldrig mer behöver jag vara ensam.
2000 var alkispiss i en underjordisk hiss bara just det: piss i hiss.
Jag behövde en ursäkt att vända hem, och jag fann den.
Sen fann jag honom.
Sen fann jag målet.
Sen fann jag utbildningen.
Och sen fann sig allt tillrätta.
Jag har lagat det så att jag med ojämna mellanrum måste tillbaka till Stockholm i arbetet. Jag sätter mig på tåget med min laptop, precis så som jag drömde livet. Ju mer tangentbordet knattrar desto större blir jag. Jag tittar ut genom fönstret och tänker att Sverige är vackert. Men det är bara
vackert i swishformat. Om någon släpper av mig i Nässjö så dör jag, tänker jag, fortfarande, trots att jag släppte av mig själv i Kalmar för nitton år sedan och inte har ångrat mig en enda gång.
Min stora dröm som tonåring var att lämna hembygden för storstaden och återvända i juletid med dyra presenter i NK-påsar.
Nu tänker jag på de lantisar som bildat familj i storstan och hur de aldrig har någon barnvakt.
Och det kan inget piss i hiss i världen rädda.
Skriv om liv: Åsa Linderborg skriver inbjudande i SvD om det självbiografiska och våndan inför att skriva även sin älskades liv eftersom allt hänger samman …
Liv om skriv: … och jag tänker på Joachims hångel på juldagen 2000. Jag var säker på att han skulle be mig stryka eftersom han är så till brädden fylld av umbärlig integritet.
Men han sa ingenting.
Det är ett julmirakel.