Sveriges fiender tycks inte ha något att frukta från säkerhetspolisen
Ber så mycket om ursäkt, men till skillnad från landets alla andra kolumnister, liberala ledarskribenter och borgerliga debattörer är jag varken epidemiolog eller virusexpert. Alltså har jag ingenting att tillägga utöver de tusentals tips, förnumstigheter och medicinska analyser och krav på hårdare tag som mina kolleger öst över allmänheten.
Så jag tänkte skriva om Säpos senaste propagandautspel. Det är ingenting att skratta åt. Det är i alla fall ett ämne som jag behärskar betydligt bättre än virusvetenskap.
Här måste jag tyvärr göra ett uppehåll i resonemanget för att köra min fru till Stockholm. Hon har feber och ont i halsen. Måste alltså hem. Som stockholmare bör vi inte belasta Östhammars sjukvård, om det skulle vara så illa. Strax tillbaka.
Nåja, strax och strax. Nu är det tre timmar senare och det börjar bli bråttom att lämna texten.
Var var vi? Jo, jag skulle skriva om Säpo. Kanske inte det mitt huvud är mest fyllt av efter den brådstörtade turen till Stockholm och åter. Om jag blev smittad kan det här i värsta fall bli min sista kolumn. Men så är det för oss alla. Livet måste gå vidare, vi måste sköta vårt jobb.
Säpo alltså. I veckan höll de sitt årliga pressmöte för att redogöra för tillståndet i landet inför samtliga massmedier, elektroniskt närvarande den här gången. Man kungjorde att säkerhetsläget för Sverige har blivit allt allvarligare. Femton länder spionerar på oss, särskilt Ryssland, Kina och Iran. Det handlar om ”ett ökat tryck från nästan alla håll: cyberspionage, påverkansoperationer, användande av individer för att sprida falska mediebudskap såväl som klassiskt spioneri”
Jaha. Intressant Särskilt om det är sant.
Men hur ska man veta det? Den elektroniskt närvarande journalistkåren ställer emellertid aldrig den frågan till Säpo, man nöjer sig med att bara lojalt vidarebefordra Säpos påståenden: ”Säkerhetspolisen uppskattar att den information och kunskap som olovligen inhämtas kan värderas till miljardbelopp, skriver Kennet Alexandersson som är senior analytiker vid Säkerhetspolisen” (SvD 27 mars).
Så där rullar det på. All denna illegala verksamhet har ”intensifierats” och ”ett antal statliga aktörer är mer aktiva än tidigare, man är intresserad av att påverka den svenska demokratin och det gäller allt mer avancerade cyberangrepp mot känsliga företag och myndigheter i Sverige. De försöker också påverka yttrandefriheten i Sverige, säger Säpochefen Klas Friberg till SvD.”
Här blandas stort och smått. ”De” som försöker påverka yttrandefriheten i Sverige skulle möjligen kunna vara den kinesiske ambassadören som gång på gång skämmer ut sig med hotelser mot journalister han ogillar. Men det är ju en struntsak i det stora hela. För var finns beläggen för all denna ”intensifierade” hotfulla verksamhet?
Problemet med alla dessa årligen återkommande hotskildringarna från Säpos sida är alltid avsaknaden av belägg. Jag tvivlar inte en sekund på att Ryssland bedriver underrättelseverksamhet i Sverige. Möjligen är jag lite frågande till varför Iran skulle tillhöra eliten bland våra fiender på underrättelsefronten.
Men saken är ju den att det är Säpos uppgift att infånga dessa vimlande förbrytare, eller åtminstone någon enda gång avslöja någon av alla dessa ”individer” som sprider falska mediebudskap. Men något sådant inträffar aldrig. Sveriges fiender tycks inte ha något att frukta från den svenska Säkerhetspolisen.
Det har under flera decenniers tid varit den svenska säkerhetstjänstens stora svaghet att de aldrig fångar några spioner, som andra säkerhetstjänster. Ett tag brukade man förklara bristen på infångade spioner med att svenska Säpo var så oerhört skickliga att man avstyrde allt spioneri på ett så tidigt stadium att spionerna inte hann komma igång på riktigt innan de åkte fast. Det var en kul förklaring, men förstås föga trovärdig.
Jag börjar svettas. Antingen är det febern som är på väg, eller så sitter jag bara och retar upp mej.
Nu är jag tillbaks vid tangenterna i en tunnare skjorta.
Var var vi? Jo, vid det demokratiska problemet att Säpo och deras vänner lider av föreställningen att en text som ifrågasätter Säpos icke belagda hotelser kan ses som just illegitim påverkan. Eftersom journalistkåren normalt återger Säpos alla hotelser utan att ifrågasätta så mycket som ett kommatecken.
Men faktum är att Säpo förra året bara fångade en misstänkt ryss, som dessutom måste släppas. Faktum är också att de terroristrättegångar som Säpo fått till under det senaste decenniet vanligtvis lett till frikännande domar i hovrätten. Fast Säpo slog sig för bröstet och tog ut segern i förskott. Faktum är då slutligen att man starkt måste ifrågasätta Säpos operativa förmåga. Därför borde medierna inte vara så underdånigt släpphänta vid Säpos årliga skryt- och hotmöte. Såvida det inte beror på att journalisterna är rädda att stämplas som ”påverkansagenter” om de riktar kritik mot den politiska polisen.
Nu till sängs med lite torrhosta. Det var då själva f-n. Jag som lovat mej själv att inte skriva om virus.