Arbetade åt svenska armén – väntar på att mördas av talibanerna
Zekrullah Balkhi låter lycklig när jag når honom på telefon. Tack! tack! säger han innan jag ens hinner nämna mitt ärende.
Ett samtal från Sverige är ett hopp om räddning, en möjlig livboj, och om jag inte kan lova räddning är en röst från Sverige i alla fall – tröst? en försäkran om att omvärlden inte glömmer Zekrullah Balkhi och hans familj?
Även dödsdömda kan finna tröst i att de inte ska glömmas bort.
Zekrullah Balkhi är en av de tolkar som arbetat för de svenska styrkorna i Afghanistan och som nu väntar på att de sadistiska och mordiska talibanerna ska komma och döda honom. Medan vi talar hör han skotten i fjärran. Talibanerna är fyra fem kilometer bort, säger han, kanske kommer regeringens styrkor att slå tillbaka dem, kanske inte. Frontlinjen flyttar sig hela tiden; skottlossningen intensifieras när mörkret faller.
Jag söker kontakt med Zekrullah Balkhi eftersom jag såg hans bild i Aktuellt på onsdagskvällen.
Det är en märklig bild.
Man ser Zekrullah Balkhis runda och ungdomliga ansikte, omgivet av tre pixlade ansikten.
Vi ser den dömde afghanens ansikte medan de svenska soldater som befinner sig i säkerhet i Sverige får sina anleten blurrade. Vi vill ju inte riskera någons säkerhet. Inte för att de svenska soldaterna befinner sig i fara eller under hot. Men kanske de finner det obehagligt att vara med på bild i ett sådant sammanhang.
Bilden är en utmärkt illustration till det välordnade och försiktiga landet Sverige där det samtidigt råder ett slags besynnerlig anarki.
När den svenska militära insatsen i Afghanistan officiellt avslutades 2014 beviljades de tolkar som då arbetade åt truppen asyl.
Ingen tycks ha tänkt på att det dussintal tolkar som tidigare hade arbetat åt de svenska soldaterna, tolkar som varit med på farliga uppdrag, tolkar som varenda kotte i det trånga afghanska klansamhället vet vilka de är, att dessa tolkar en dag också kunde behöva skydd.
Som nu, när den afghanska staten kollapsar under talibanernas triumfatoriska offensiv.
Zekrullah Balkhi är 34 år. Han är gift och har tre döttrar i åldrarna fem år, tre år och tre månader. De gömmer sig hos bekanta i den nordliga staden Mazar-e Sharif, det är för farligt för dem att vara i sitt eget hus.
Kan du ta dig till huvudstaden Kabul? frågar jag.
– Man kan inte köra bil dit ner. Talibanerna håller städerna längs vägen. Flygen går fortfarande men vi har inte pengar till det.
Den moderna världen är bortom bisarr – den är surrealistisk. Jag samtalar på hygglig linje med en man på andra sidan jorden som väntar på att ett slags medeltida klankrigare ska rusa in för att döda honom. Eller tänker de tortera honom först? Hänga honom i en lyktstolpe? Släpa runt hans kropp på de dammiga gatorna?
Tänk om man hade kunnat ringa en jude på tåget till Auschwitz?
Det exemplet kanske är för avlägset. Det är rimligare att likna samtalet med Zekrullah Balkhi med det förtvivlade meddelandet från Rwanda under folkmordet 1994: Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon.
Och medan Zekrullah Balkhi och hans familj väntar pågår en politisk debatt i Sverige. Moderater och socialdemokrater anklagar varandra för att missförstå, vränga ord. Alla vill så väl. Men de vet tyvärr inte vilka dessa tolkar som en gång arbetade för svenska soldater är.
Svenska försvarsmakten, svenska underrättelsetjänsten, Utrikesdepartementet, Migrationsverket – ingen tycks ha gjort upp en lista med namnen på de personer som arbetat åt Sverige och som en dag kunde råka mycket illa ut för den sakens skull.
I stället har de varit upptagna med att utstaka fluffiga mål och formulera ambitioner paketerade i modeorden för dagen. Så här stod det i den proposition som regeringen överlämnade till riksdagen 14 oktober förra året:
Fokus i strategin för utvecklingssamarbetet är demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, utbildning och sysselsättning, privatsektors- och landsbygdsutveckling samt ökad ekonomisk integration. Folke Bernadotteakademin har ett uppdrag i en kompletterande strategi för fredsfrämjande insatser i Afghanistan, med särskilt fokus på kvinnors deltagande i fredsprocesser.
Det låter fint.
Problemet är att västvärldens krig i Afghanistan sedan länge var förlorat. Det hade varit klokt att planera för en hedersam reträtt i stället för att stapla honnörsord på varandra.
Två gånger har Zekrullah Balkhi sökt om uppehållstillstånd i Sverige, två gånger har han fått nej. Den svenska byråkratin är ett särskilt kapitel – ambassaden i Kabul till exempel tog inte emot ansökningar om asyl – men vad ska man förvänta sig av ett land som å ena sidan låter tusentals människor utan asylskäl stanna för att byråkratin inte hunnit med deras papper och å andra sidan inte ens tänker tanken att den som tjänat svenska armén kan råka illa ut när blodtörstiga religiösa fanatiker får tag i dem?
– De svarade att det hade gått så lång tid sedan jag arbetade för svenskarna … men det bryr sig inte talibanerna om.
Samtalet bryts, jag ringer upp igen.
– … de frågar inte efter meritförteckningar, de dödar dig.
Det är så här världshistoria låter.
Det är så här ofattbara tragedier låter.
En vanlig man som berättar om sina barn och sin mor och sitt hus och sitt arbete och som försöker vara klar och redig, han vet att hans liv kan bero på om han är klar och redig.
Tack, säger Zekrullah i telefon, tack!
– Lycka till, svarar jag.