Gnälliga länder är de mest välmående
HEIMERSONs värld
MARSEILLE. En framgångsrik svenska i medelåldern, bosatt i Frankrike sedan mer än 30 år och verksam i ett konstnärligt yrke, hade sugit på samma fråga som många andra invandrare i landet gjort:
”Vad gör jag om Marine Le Pen vinner valet och blir president …?”
Kvinnan sa: ”Alla hade sagt: ’Då kan jag inte bo kvar i Frankrike. Då flyttar jag.’ Jag sa mig: ’Men vart flyttar jag? Till Sverige - där a l l a partier är taskiga mot invandrare…? Alla kallar dom det ordning och reda … Aldrig i livet!’”
Lugn! Konstnärinnan kan stanna i sitt adopterade hemland. En realistisk, chosefri och balanserad strax-vänster-om-mitten-man vann: en multikulturell EU-kämpe, en tolerant liberal frifräsare och invandrarvän, en partilös globalist utan arvssynd från traditionella partier; det var ingen slump att han spelade Beethovens nia, Europahymnen, när han vandrade till podiet för att hålla segertal. Han vill stärka banden med Tyskland och ge sig i kast med att minska sitt lands genanta arbetslöshet.
Emmanuel Macron påminner en aning om Bill Clinton (för dennes förmåga att finna luckorna hos sina politiska konkurrenter), Tony Blair (för dennes nytänkande) och Annie Lööf (för dennas guts). Dock: Macron är mera sofistikerad än de tre tillsammans.
Det är därför irriterande att höra allt papegoj-snack kring två omständigheter förknippade med Macron.
Den första, Macrons ålder. 39 bast. En vuxen karl. Men jisses vad hans ungdom ältas.
John F Kennedy valdes till amerikansk president 43 år gammal. Olof Palme var 27, när han gick in i statsrådsberedningen. Justin Trudeau var 41, när han som premiärminister tog över Kanada. Alexander den Store tog över Makedonien som kung när han var 20. När han dog 33 år gammal hade han erövrat hela den kända världen. Napoleon var 35, när han utropade sig till kejsare. Karl XII tog över styret av Sverige vid 15 års ålder och var 27, när han förlorade slaget vid Poltava.
Och om vi lämnar politiken och går in i verkligheten så har låg ålder inte hindrat nyckelmännen från att göra bra ifrån sig. Albert Einstein var 26, när han skrev relativitetsteorin. Christoffer Columbus var 41, när han uppräckte Amerika. Mark Zuckerberg var 19, när han skapade Facebook. Niklas Zennström var 37, när han introducerade Skype.
Slutsats: Låt Macron ha sin ålder – och min djärva gissning lyder: han blir nog äldre vad det lider.
Den andra, karakteristiken av Frankrike. Alla internationella medier mal en fras som lyder: a deeply divided nation, en djupt söndrad nation.
Frankrike? Ett av de mest välmående länderna på jorden – men som välmående länder ofta är, gnälligt. (Om ni inte tror mig, gå in och titta er i spegeln).
Ja, det är sant, att 41 procent av väljarna röstade på extremhögern och extremvänstern. Men flest röstade på mittenmannen. Han fick dubbelt så många röster som utmanaren Marine Le Pen. Men det tutas ut att Le Pen är starkare än nånsin. Ja, i siffror. Men hon är en förlorare och det är inte uteslutet att hennes parti drabbas av inre motsättningar och går samma väg till britternas nationalister i UKIP.
Frankrike har upplevt många val där rösterna fördelat sig ca 51-49 utan att papegojorna olycksbådande talat om en djupt splittrad nation. Jämna val ingår i demokratins natur.
Frankrike – och det gäller många andra länder – är inte mera söndrade nu än förr.
Dock har många traditionella partier upplevt sina bäst-före-datum. Den socialistiske presidenten Hollandes premiärminister Valls gick längst när han sa: ”Socialistpartiet är dött.” Han anmälde sig genast som parlamentskandidat för Macron.
Det är ingen bitter sanning – det är en sanning rätt och slätt – skiljelinjerna är nya.
De är inte längre mellan vänster och höger. De är inte mellan arbetarklassen och de utsugande arbetsavgifterna.
Skiljelinjerna i dag är
a) mellan globalister och nationalister/protektionister;
b) mellan utbildade och mindre utbildade;
c) mellan stad och landsbygd.
Det minskar inte kampen. Men den nya kampen söndrar inte mera än den gamla.
Söndring kan vara tecken på hälsosam debatt. Minns att tjugotalets Tyskland skildrades som söndrat.
Minns också att enighet inte är eftersträvansvärd när den som i Tysklands trettiotal förknippas med Hitler.
- Jag läser just nu
… ”Mail Men” av Adrian Addison. Jag rekommenderar den bara till hängivna murvlar. Den handlar om den brittiska tidningen Daily Mails framgångar, ägare, redaktörer och reportrar. Mycket roande för insiders. Mail är journalistiskt vass men motbjudande populistisk och som sådan den viktigaste opinionsbildaren i Brexit-landet. - Nigeriabreven
… om utestående arv och önskan om tillfällig ekonomisk hjälp var för några år sedan en pest på nätet. Nu ser bondfångeriet ut så här: ”Jag hoppas att detta når dig i tid. Jag gjorde en resa till Odessa, Ukraina och min väska blev stulen med mitt internationella pass och mina kreditkort inuti. Ambassaden är villig att hjälpa mig att ta ett flyg utan mitt pass, jag behöver bara betala för biljetten och hotellräkningarna. Till min förfäran kan jag inte få tillgång till mina pengar utan mitt kreditkort och kontakt med min bank, men de behöver mer tid för att kunna ge mig ett nytt kort. I den här olyckliga situationen tänkte jag fråga om ett lån som jag kan betala tillbaka så fort jag kommer tillbaka. Jag behöver 14,500 kr. Jag kan skicka detaljerna för hur fonderna kan skickas till mig. Jag behöver verkligen vara med på nästa flyg. Jag ser fram emot ditt svar.” Genomskinligt, ja. Det finns ingen svensk ambassad i Odessa. Inte ens en hederskonsul. Men nå’n har gått på tricket. Jag kollade. Mannen i nöd är hemma i Sverige igen. - Populäraste partiledaren
…. har korats av valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson. Som väntat vann Fredrik Reinfeldt. Olof Palme blev nia. Jag har haft att göra med alla 10 på listan och vill här säga vilka som har varit bäst att ha att göra med. 1) Carl Bildt. 2) Olof Palme. 3) Göran Persson. 4) Alf Svensson. I botten Bengt Westerberg.