Kraftig högergir bakom våldet
När Israels nya högerextrema regeringen bestämde sig för att dra åt tumskruvarna mot palestinierna lade de samtidigt grunden till ökad spänning och eskalerande våld.
Utlösande faktor till det senaste våldet var beslutet att låta israelisk polis med våld attackera al-Aqsamoskén.
Men det finns också ett längre spår där de båda parters ovilja att betala priset för fred skapat en tillsynes ostoppbar våldsspiral.
Varje gång Israel ska visa palestinierna sin järnnäve slutar det med våld. Senaste exemplet är den nya regeringen där premiärminister Benjamin Netanyahu tagit med några av den judiska politikens och religionens största extremister.
Dessa tidigare aktivister ser nu en chans att flytta fram judarnas positioner och tvinga palestinierna till underkastelse.
De utökar judiska bosättningar på ockuperad mark, illegala enligt internationell rätt, samtidigt som de sätter in maximalt våld när de ska gripa misstänkta palestinska terrorister. Rivningen av palestinska bostäder har intensifierats.
Fram till nu har det rått ett status quo i Jerusalem där de stora religionerna har sina heliga platser. Judar ber vid Klagomuren och muslimer i närbelägna al-Aqsamoskén. Men nu verkar det som krafter inom den nya regeringen vill låta judar be vid muslimernas helgedom. Ett recept för våld.
Inför påsken, som den här gången råkar sammanfalla med den muslimska fastemånaden Ramadan, har judiska extremister hotat med att genomföra en rituell slakt vid al-Aqsamosken. Varje år utfärdas belöningar för den som lyckas genomföra denna provokation. Men i år ansågs risken att det verkligen skulle kunna hända extra stor eftersom en sådan aktion kunde tänkas ha stöd även i regeringen.
Gummikulor
För att förhindra detta barrikaderade sig muslimer inne i moskén för att hålla uppsikt dygnet runt.
Normalt hade polisen förhandlat med berörda muslimer och judar för att minska spänningen och avstyra bråket. Den här gången valde polisen att storma moskén med gummikulor, chockgranater och tårgas när de som barrikaderat sig vägrade lämna.
Våldsscenerna på denna heliga plats utlöste en enorm vrede även i Gaza och Libanon. Israel besköts med raketer både från söder och från norr och svarade med flygattacker mot mål i Gaza, södra Libanon och Syrien.
Det är precis så här som ett antal av de krig som utkämpats mellan Hamas och Israel och mellan det iranstödda Hizbollah i Libanon och Israel, startat.
Nu undrar alla hur det ska gå den här gången. Kommer situationen att lugna ner sig eller kommer våldet att trappas upp. Kan det rentav bli krig?
Ingen kan ge ett säkert svar utom att krig är en del av vardagen i den här konflikten. Spänningar byggs upp och till slut exploderar krutdurken.
Benjamin Netanyahus extremistregering har efter bara drygt hundra dagar vid makten lyckats driva upp spänningen i topp. Kanske är det till och med vad man vill?
”Existerar inget palestinskt folk”
Hur ska man annars tolka uttalanden som det från finansminister Bezalel Smotrich att ”det existerar inget palestinskt folk”. Det är väl inte direkt vad en ansvarig minister bör säga om han vill bidra till att minska spänningarna.
Uppdraget som polisminister med ansvar för hur de ska agera på Västbanken har Netanyahu givit till bosättaraktivisten Itamar Ben-Gvir som sedan tidigare är dömd för hets mot folkgrupp.
Netanyahu hade kunnat samarbeta med mer moderata krafter i Israel men verkar mer intresserad av att rädda sitt eget skinn än att långsiktigt trygga fred. Premiärministern hotas av fängelsestraff i en pågående korruptionsrättegång som han vill få stopp på. Det vill de mer etablerade partierna inte gå med på. Därför samarbetar Netanyahu med extremister.
Men allting kan inte skyllas på Benjamin Netanyahus färska regering.
Ett skäl till den eviga våldsspiralen är båda sidors ovilja att göra de eftergifter som är priset för att få fred. För Israel handlar det om att gå med på att dela Jerusalem och sluta bygga bosättningar. För palestinierna att bland annat ge upp drömmen om att alla ättlingar till dem drevs bort från Palestina när Israel bildades, ska kunna återvända.
Lever i limbo
Ett första steg mot fred togs med Oslo-avtalet 1993 där Israel avträdde en del av den mark man ockuperat efter kriget 1967 till palestinierna. Land mot fred var grundkonceptet.
Men under Benjamin Netanyahus många år vid makten har den kalkylen långsamt förändrats.
Istället för den tvåstatslösning som både FN och västvärldens stödjer vill Netanyahu både äta kakan och behålla den.
Palestinierna ska inte få bilda en egen nation på den ockuperade Västbanken men de ska heller inte få några rättigheter som israeler. De ska hållas i ett slags limbo där en palestinsk myndighet styr över vardagen medan det är Israel som bestämmer i alla avgörande frågor.
Att jämförelsen med apartheidsystemet som tidigare rådde i Sydafrika så ofta görs är för att den är så uppenbar.
Palestinierna framtid, om Netanyahu och hans regering får bestämma, är att vara andra klassens medborgare i ett land där de inte får röra sig fritt och har mycket begränsade rättigheter.
Det är knappast ett recept för en fredlig samexistens.
Inte oskyldiga
Det innebär inte att palestinierna är några oskyldiga offerlamm. Även i deras led frodas extremisterna i den ständigt pågående våldsspiralen. Många förnekar fortfarande Israels rätt att existera. Iran vill utplåna Israel från kartan och använder Hizabollah i Libanon som sitt verktyg.
Men ska våldsspiralen brytas måste det till fredsförhandlingar. Några sådana har inte existerat på minst tio år. Netanyahu bär en stor skuld till det.