Försvarsministern såg ut som någonting katten släpat in
Det plötsliga politiska intresset för tolkar i Afghanistan måste ha överraskat regeringen.
Och säkerligen gjorde försvarsminister Peter Hultqvist sitt bästa för att reparera diverse skador åsamkade de senaste veckorna då han i förmiddags grillades av politiker i två utskott.
Mest såg han dock ut som någonting som katten släpat in då han kom ut från manglingen i riksdagens förstakammarsal, tilltufsad, trött, håglös.
– Det blir en samlad intervju. Det här har dragit ut på tiden och försvarsministern måste i väg på någonting annat, förklarade en pressnisse.
– I väg på vad? frågade jag.
– Bra fråga, sa pressnissen och vände på klacken.
Någon timme tidigare hade Morgan Johansson ansatts av socialförsäkringsutskottet om de stackars tolkarna.
Ni vet, justitieministern som först hävdade att grundlagen hindrade regeringen från att hjälpa människor som svävar i livsfara efter att ha hjälpt Försvarsmakten.
Och som efter att ha fått mothugg av lagkloka personer bytte taktik och försökte lura i oss att Moderaterna ville att 10 000 afghaner skulle släppas in i Sverige.
Regeringens nya talepunkt är att planering har inletts för en hjältemodig operation i vilken personal ska flygas ut från talibanernas rike.
Det låter onekligen bra, men tyvärr ställde Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets generaldirektör, till det en smula genom att antyda för närvarande journalister att det snarast var myndigheten som tagit detta initiativ.
Oddset var med andra ord inte det bästa för Hultqvist, som anlände till riksdagshuset tio i elva och med raska steg tog sig upp för trappan och in till ledamöterna i försvars- och utrikesutskotten.
Det var onekligen smart av Moderaterna att ge sig på regeringen i den här frågan.
Vindarna blåser som de blåser och knappt någon till höger om Vänsterpartiet är numera intresserade av att Sverige ska framstå som en humanitär stormakt, men att lämna kvar människor som har gjort viktiga insatser i svensk militär tjänst efter att mordiska islamister tagit över styret?
Till och med långt in i de kretsar som befolkas av de främlingsfientliga figurer som på samtidens svenska kallas invandringskritiska har det protesterats mot sveket.
Nu finns det ingen anledning att ta högerns plötsliga omsorg om afghaner på särskilt stort allvar.
Minns Maria Malmer Stenergards spontana reaktion då det för några veckor sedan började hetta till i Afghanistan.
Hon är migrationspolitisk talesperson för Moderaterna och började omedelbart oja sig över hotande flyktingströmmar.
Att människor riskerar att mördas och torteras var av underordnad betydelse.
Men Socialdemokraterna ojar sig lika mycket. Statsminister Stefan Löfven var så sent som i går ute och lovade att flyktinghösten 2015 aldrig mer ska upprepas.
Hur långt är han beredd att gå för att hålla folk borta? Hur hårda ska reglerna bli? Samarbetsavtal med talibanerna?
En timme gick utan att försvarsministern kom ut och vi journalister satt och pratade strunt med varandra.
Jag roade mig med att inspektera bysten på gamla statsministrar. Palme, Ingvar Carlsson, Persson. Per Albin och Tage.
Var håller de borgerliga statsministrarna hus? På andra sidan trapphallen i östra riksdagshuset, visade det sig.
Fälldin och en porträttmedaljong som med lite god vilja kan misstänkas föreställa Carl Bildt.
Klockan kvart över ett började det äntligen hända saker. Dörrarna slogs upp. Först ut var kristdemokraten Mikael Oscarsson som rutinerat sög upp medieintresset.
Regeringen har inte gjort sitt jobb ordentligt, ansåg han, möjligen inte helt överraskande. En plan borde ha funnits. Det var ju inte okänt att USA skulle avsluta sitt krig och åka hem.
Sedan kom försvarsministern. Han som hade bråttom till nästa gig. Han bad om förståelse, att flyga ut människor från Afghanistan är en komplex operation, flera länder är inblandade, det måste få ta tid.
Försvaret har tagit fram en lista på 300 personer. Tidigare anställda och deras familjer. De ska nu säkerhetsgranskas.
För bara någon vecka sedan påstod Hultqvist att det vore ministerstyre om regeringen sade åt berörda myndigheter att hjälpa tolkar till Sverige. Men det var då det. Nu tycks knappast någonting vara omöjligt längre.
Regeringen har till och med gett Försvarsmakten mandat att bistå andra länder med flygtransporter från Afghanistan.
Journalisterna hade inte särskilt många frågor. Men så var också pressuppbådet mindre än normalt vid tillfällen som dessa.
Kanske är tolkarna redan på väg att bli en gammal story. Kanske är den rastlösa journalistiken på väg att tröttna. Kanske har vi snart glömt den pågående mardrömmen i ett fattigt och sönderbombat land långt borta i södra Centralasien.
Hultqvist pep i väg med talepunkter och medarbetare i släptåg. Reportrar och fotografer skingrades.
I blåsten på Mynttorget hölls för ovanlighetens skull ingen demonstration. Där stod i stället några turister, som såg ut att ha gått vilse.
Mellan riksdagens hus fladdrade en uppspänd, lila banderoll: "Fira demokratin – 100 år".
Jag antar att det är en banal reflektion, men alla länder har inte haft sådan tur.