Extraordinär situation då – vardag i dag
Någonstans i Berlin hänger ett fotografi.
Kanske är det en sådan bild som middagsgäster brukar kommentera redan när de kommer in i hallen: Men vilket härligt foto! Och paret skrattar. Fastän de innerst inne vet.
Med tiden blir det som en inövad koreografi, ungefär som när de berättar historien om hur de träffades. Sättet de fyller i varandras meningar. Skarvningarna och självbedrägerierna som med tiden blir sanningar.
Fotografiet från den där höstsoliga eftermiddagen i Treptower Park är ankaret i den berättelsen. Bildbeviset.
Ett nyförälskat par som kastar löv på varandra och skrattar. Spontaniteten! Nästan som på film!
Problemet är bara att de vet att det någonstans i världen finns ett sanningsvittne.
Det råkar vara jag.
Medan de stod där i lövhögen och kastade ömsom halvruttna, ömsom pulvertorra blad över varandra stod jag bredvid och stirrade.
Jag kunde inte slita blicken från situationen. Kameran hade riggats med självutlösare. Mannen bar mockajacka och tycktes aldrig bli nöjd. Det skulle snart bli mörkt. Han verkade stressad.
Efter en stund började han ge kommando så att flickvännen kastade lövhögen i precis rätt ögonblick. Nu!
De kunde lika gärna ha skinkat på varandra där i parken. Så naket och sorgligt avslöjades mockamannens föreställningar om kärlek och lycka.
Det extraordinära förklätt till vardaglighet. Känns det bekant?
Det var det inte då.
Facebook hade precis slagit igenom, men det var ännu ett rätt formellt forum. Varken Instagram eller Twitter var uppfunnet.
Det var fortfarande socialt avvikande att fotografera sig själv i offentliga miljöer.
Selfien fanns knappt. Det var egentligen först 2010 som den blev allmängods, när Apple uppgraderade kameran på framsidan av sina telefoner, så att folk kunde se sig själva medan de fotograferade. Förra året tog Barack Obama en selfie mitt under Nelson Mandelas minnesstund. ”Selfie” utsågs till årets ord.
Och när selfiepinnen nu räknas som en av favoriterna till att bli årets julklapp – svaret kommer i dag – kan jag inte låta bli att tänka på den där eftermiddagen i Treptower Park.
Som ett varsel, om inte annat.
Då var situationen så extraordinär att jag länge övervägde att skriva en teaterpjäs om den.
Nu är den vardag.
Det räcker att se sig om på ett kafé, i en flygplatshall, på en bar. Överallt människor som spänner käkarna och fixerar blicken i sina mobiltelefoner.
För en sekund eller två visar sig människor naknare och mer sårbara än någon annan gång. Till allmän beskådan: alla förhoppningar om vilka de vill vara, hur de vill bli sedda.
Vi människor är varken löjligare eller sorgligare nu än tidigare, men vi är det helt öppet.
Nästa års julklapp?
Håll tummarna för skämskudden.
För övrigt 1 ...
… är ”Årets julklapp” ett jippo som ger lite dålig smak i munnen. (Vilka företag gynnas och till vilket pris?) Men ingen kan neka till att arrangörerna emellanåt lyckats sätta fingret på sin samtid: 1988 års bakmaskin, 1997 års elektroniska husdjur och 2005 års pokerset. För att inte tala om hur julklappar som råsaftcentrifugen, spikmattan och den färdigpackade matkassen alla är tidstypiska gestaltningar av de senaste åtta årens medelklassigt livspusslande Reinfeldtsamhälle.
För övrigt 2 ...
… kan selfiepinnen mycket väl vara detta års spikmatta, oavsett om den blir årets julklapp eller ej: något för garderobens mörkaste vrår.