Det är inte ofta man tvingas sätta sitt sista hopp till Hans Majestät
I förstone kan det tyckas rätt lustigt när ledamöter i Svenska Akademien beskrivs som ”en hop pretentiösa småstadsgangstrar” som Süddeutsche Zeitungs Thomas Steinfeld karakteriserar dem. Möjligen något överdrivet. Men när det låter på liknande sätt runt om i världen om akademin, som ”sargad och djupt vanryktad” i The New Yorker, eller talas om ”Il porco del Nobel” (Nobelgrisen) i La Repubblica, så är det ohjälpligt katastrof. Sverige riskerar att förlora landets i särklass mest internationellt kända och respekterade kulturella kapital, Nobelpriset i litteratur. Så är alltså läget för närvarande.
Det blir då hart när obegripligt att det söndrande akademibråkets huvudskurk kan segla vidare helt oskadd. För det är ju ingen tvekan om vem som är Il porco, Horace Engdahl på stol nummer sjutterton. Att Il porco, vars senaste verk så träffande – men möjligen väl optimistiskt – heter just ”Den sista grisen” är nära vän med den sexuelle marodör som avslöjats i ett gediget reportage i DN och som i denna tidning benämns ”Kulturprofilen”, var pinsamt för Il porco själv men inte nödvändigtvis katastrof.
Sak samma när han kraftfullt agerade för att sexmarodören/kulturprofilen skulle belönas med Nordstjärneordern. Något värre var det för Il porco när han karakteriserade sin tvivelaktige vän så här: ”Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om (klubben, red.anm.) till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen!”
Det kan vara det mest genanta citat som klibbat fast på någon akademiledamot sen 1786. Men det hade inte behövt leda till katastrof för Svenska Akademien. Il porco hade kunnat be om ursäkt och hålla käften ett år, åtminstone ett halvår.
I stället utvecklade han en rättshaveristisk strid som förefaller spritt språngande och kulminerade med bilden hur han går vansinnesskrattande ut från det akademimöte där man, till följd av just hans agerande, tvingats ställa in årets Nobelpris.
Först argumenterade han för att skadorna av akademins egen utredning om jäv, pengar som inte borde ha betalats ut och sexmarodörens härjningar, var värre än själva härjningarna. De arton kvinnor som berättat i DN:s övertygande reportage var varken värda trovärdighet eller ursäkt.
Sen inledde han personstrid mot dem som tyckte annorlunda inom akademin. Först lyckades han med en minst sagt obalanserad artikel i Expressen driva konflikten med den ständiga sekreteraren Sara Danius till hennes avgång. Därefter fördrev han Sara Stridsberg med nya medieutspel och skapade dessförinnan en stämning i församlingen som fick de honom själv överlägsna författarna, Kjell Espmark och Klas Östergren, att kasta in handduken.
Och så var de aderton bara tio.
Om ens det. För Per Wästberg gick nyligen ut i italiensk press och fördömde ledamoten Katarina Frostenson som ”lögnerska” och sexmarodören/kulturprofilen, till vilken hon har nära band, som tvivelsutan skyldig till de vidrigheter han beskyllts för. Då är det svårt att förstå hur Frostenson och Wästberg kan sitta i samma rum därefter.
Troskyldigt meddelade Wästberg dock att man nu skulle välja in tre nya ledamöter inom en månad, så att man åtminstone kan uppnå beslutsmässighet. Men det betyder ju att man måste välja in sådana personer som kan godkännas av Il porco och därmed säkra en framtida majoritet för ”pretentiösa småstadsgangstrar”.
Det verkar svårt, men tyvärr inte omöjligt, att hitta personer som är villiga att ta plats i Svenska Akademiens nya rufflarversion, därför att det finns så många författare som är mer högfärdiga än omdömesgilla. Och bara en av dessa akademiträngtande författare har hittills yttrat sig i diskussionen. De andra ligger och trycker i väntan på det där livsavgörande telefonsamtalet.
Också de något mindre akademabla författarna i landet håller käften. Svenska Akademien delar nämligen ut miljoner i priser och stipendier varje år till lämpliga och lydiga. Det skådespelet är pinsamt att skåda.
Frågan är alltså vad som kunde tänkas lösa problemet med Il porco. Helt uppenbart lider han av just det besvär han tillvitade de 900 vetenskapsmän och forskare som uttryckte bekymmer över tillståndet inom Svenska Akademien, nämligen ”hjärnsläpp”.
Akademiledamöterna är inte oavsättliga, den som vanärat akademin kan avsättas av de andra ledamöterna. Men det går ju inte med en redan etablerad grismajoritet, som dessutom kommer att förstärkas med inval av nya grisvänliga förmågor.
Antingen är problemet då olösligt och Svenska Akademien ohjälpligt förlorad. Eller så återstår bara en utväg, att Hans Majestät Konungen på nytt ingriper, liksom han gjorde med en stadgeändring som påstods vara omöjlig tills han bara genomförde den. Om Hans Majestät högt och tydligt uttalar att hans starka förhoppning vore att ledamoten på stol 17, Il porco, för Svenska Akademiens fortlevnads skull, kunde vara så vänlig att ta sitt förnuft till fånga och frivilligt avgå – så kunde det gå vägen!
Det är inte ofta man tvingas sätta sitt sista hopp till kungen.