Ångesten var tillräcklig redan på diskett-tiden
I begynnelsen fanns den enkla miniräknaren som kunde plus, minus, multiplikation och division, det vill säga all matematikassistans man behöver för att klara sig i livet.
I begynnelsen fanns den enkla mobiltelefonen som kunde ringa och lägga på, det vill säga all kommunikationsassistans man behöver för att klara sig i livet.
I begynnelsen fanns den enkla kameran, som kunde ta trettiosex filterlösa bilder på en filmrulle som sedan framkallades i lämplig affär, det vill säga all minnesassistans man behöver för att klara sig i livet.
Det här var hanterbart. Mycket hanterbart.
Sen skulle vi framåt och uppåt och jag började tappa kontrollen.
Med ny teknik är det jävliga nämligen att den alltid ska uppdateras precis när man lärt sig behärska den. Snabbt går det också.
Mobiler som egentligen är robotar som kan skriva sms utan att fingrarna ens nuddar skärmen. Kameror med sladdar som måste kopplas ihop med datorer som i sin tur måste kopplas ihop med nätverk och programuppdateras och säkerhetskopieras och sen ska man lita på att lösenorden funkar och att mapparna är kvar där man lade dem.
Herregud, sådan ångest.
Disketterna var tillräckligt förvirrande. De funkade aldrig när man behövde dem, de gick att böja, de försvann och de gick alltid sönder precis före en tenta. Där borde utvecklingen ha tagit en paus och djupandats.
Nu skrattar ni lite åt mig och det är naturligtvis okej. Men innan ni sätter på mig foliehatten vill jag understryka att jag förstår att alla de moderna grunkorna givetvis är både astuffa och superpraktiska. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig nervös. Den externa hårddisken är till exempel i teorin en smart lösning men bygger ju på att en liten liten apparat ska ta hand om allt som är viktigt. Inget kan överbevisa mig om att den där plastgrunkan kommer att funka om femtio år när jag vill titta tillbaka på lagrade dokument och gamla dagisbilder.
Och var finns musiken jag älskar? I ett program från ett företag som kan gå i konkurs om två månader.
Var ligger alla kontaktuppgifter till folk jag känner? I en telefon som kan tappas i toaletten i morgon.
Vad är ens dropbox?
Vad händer om molnet försvinner?
Vem kan egentligen läsa min mejl?
Ni förstår, det finns en rädsla här och den kan inte botas med hjälp av en swish-överföring eller en försäkran från Facebook om att de gjort nya integritetssinställningar.
Någon behöver trösta mig och nej, Siri, jag pratar verkligen inte om dig.