Slavkrogarna på Möllan definierar inte Malmö som matstad

Hateff Mousaviyan

I sociala medier sprids just nu en lista på vilka restauranger man ska bojkotta om man inte är ett fan av exploatering och slavarbete. Om man inte visste det innan vet man det nu.

Efter skriverierna om de indiska skandalkrogarna på Möllan – som Kvällspostens Johanna Karlsson bland annat synliggjorde i sitt reportage om servitrisen som flydde – har det varit svårt att inte att halka in på ämnet. Vänner och bekanta från andra städer har hört av sig och frågat om det är så illa som hon beskriver.

“Ja, tyvärr”, svarar jag, väl medveten om att det här är usel reklam för både Möllan och Malmö.

En lokalpatriotisk del av mig vill ju samtidigt in och korrigera påståendet. Säga något om att det här bara gäller ett fåtal krogar, att det här är äckliga undantagsfall, att de inte på något sätt är definierande för Malmö som matstad.

I ljuset av detta var det därför extra kul att se att Malmö fanns med när den inflytelserika matguiden Eater i veckan listade vart man borde åka och äta under 2020.

“Malmö stands out as funky and far more eccentric than its Danish cousin”, tycker skribenten Alisa Larsen. 

Malmö beskrivs alltså som ett mer excentriskt alternativ till Köpenhamn, en av matvärldens mest omtalade städer. Timingen kunde inte ha varit bättre. Det här kom som en PR-mässig skänk från ovan. 

I den mån det betyder något är det här en lista som verkligen hjälper till att balansera upp narrativet. Visst, vi har ett alldeles uppenbart problem med utnyttjandet av svart arbetskraft omkring Möllan, men vi har också det här. Bastard, Saltimporten, Riket, Lyran och alla de andra hjärteställena. Det handlar varken om att glömma eller försköna, utan om att lyfta fram sådant som också förtjänar en bit av omvärldens strålkastarljus.

När skribenten Jan Gradvall härförleden recenserande boken Stockholm för foodisar i Dagens Industri beskrev han hur författaren Jonas Cramby hade lyckats åstadkomma något mer än bara en simpel guide över stadens krogliv. 

“Det Stockholm som Jonas Cramby lyfter fram i boken är så spännande och vibrerande kreativt att det enda som hindrar mig från att boka in en weekendresa är påminnelsen om att jag själv redan bor här”, skriver Gradvall.

Jag får en liknande känsla när jag läser Eaters kartläggning över Malmös bästa restauranger.

I ett drömscenario hade man kompletterat Eaters trendkänsliga lista med inlägg från instagramkontot @malmoforfoodisar. Här höjer kontoinnehavaren (som jag inte får nämna vid namn) blicken och uppmärksammar dolda pärlor i Malmös krogutbud. Det är initierat, nyfiket och stundtals väldigt roligt.

Allt som allt hade det här blivit en toppenbok.

Allra helst hade jag dock velat se Malmös restaurangscen porträtteras i CNN:s fantastiska reseprogram Parts Unknown. I programmet reste den nu framlidne Anthony Bourdain världen över för att äta, komma nära och förstå sig på. Han drog sig inte för att problematisera, men valde i slutet av dagen ändå att belysa de positiva krafterna i samhället.

Anthony Bourdain gjorde oss “a little less afraid of the unknown”, som Barack Obama sa i samband med hans död.

Detsamma gäller alla våra härliga restauranger i Malmö. De gör oss de facto “a little less afraid of the unknown”. De får oss att orka och trivas. De är en sådan välsignelse för stadens marknadsförare att man aldrig skulle kunna sätta ett pris på deras betydelse. 

Vi borde påminna oss själva om detta oftare.