40-årig tonåring med rebellpanik
Hur kommer det sig att alla redaktioner som vill vara fräcka och provokativa, alltid gör samma sak?
Om och om och om igen.
Bakgrunden är inte så originell: rebellisk tonåring svär att aldrig bli som sina föräldrar. Rebellisk tonåring blir äldre. Rebellisk tonåring träffar partner. Rebellisk tonåring får barn. Rebellisk tonåring flyttar till större lägenhet, till och med villa. Rebellisk tonåring får ett barn till.
Rebellisk tonåring skaffar bil. Kanske sommarstuga. Rebellisk tonåring klipper gräset. Rebellisk tonåring uppfostrar barnen att borsta tänderna och tugga med stängd mun. Rebellisk tonåring ger, i ett obevakat ögonblick, pensionssparande en allvarlig tanke.
Fyrtioårig rebellisk tonåring får panik. Fyrtioårig rebellisk tonåring färgar håret morotsrött, låter bli att kamma sig och pitchar en artikel, en debattbok, en tv-dokumentär, en radioserie, om familjen som fängelse, lyckohyckel, kvinnofälla och heteronormativ barnmisshandelsfabrik.
Den mottagande redaktionen köper på stående fot. För de stående fötterna på redaktionen sitter fast vid andra fyrtioåriga rebelliska tonåringar, med snöslungor i carporten och samskjuts till knatteträningen. Andra fyrtioåriga rebelliska tonåringar med panik.
De skulle ju inte heller bli som sina föräldrar.
"Fräckt och provokativt", nickar de fyrtioåriga rebelliska tonåringarna på redaktionen nöjt och byter idéer om varför kollektivboende och fri kärlek EGENTLIGEN är mycket bättre än familj och romantisk tvåsamhet.
Sedan, när de snackat tillräckligt för att känna att The Times They Are A-Changin' igen, stuvar de in sina spretiga hårtestar och scarfinslagna halsar i Volvon och åker hem till sina 1,65 barn, villan och mikron.
Tills de får panik nästa gång. Då drar de igång en ny följetong om den avskyvärda, småborgerliga, fascistoida familjedrömmen.
Igen. Och igen. Och igen.
Det finns de som tycker att de fyrtioåriga rebelliska tonåringarna borde sköta sin terapi i avskildhet, som alla andra. Att de borde förvägras fri tillgång till Sveriges Radio, Sveriges Television och Dagens Nyheter.
Jag tycker att det vore hjärtlöst. I ett civiliserat samhälle måste det finnas plats för alla. Och vem skulle ta hand om alla vuxna människor med sjuttonåriga hjärnor, om inte medierna gjorde det?