När flygplanet störtar bryr man sig inte om statistik
Ett ryskt gammalt odugligt inrikesplan som krossas mot en ledning två kilometer efter att det lyft från flygplatsen. Så dog Stefan Liv i onsdags.
Jag har drömt många mardrömmar om ett liknande scenario, om brinnande vrakdelar och rökfyllda kabiner. Bett många febriga böner om att just mitt plan ska få landa säkert.
Allting ändrades en vinterdag -97. Jag skulle till Köpenhamn och julhandla med min syster men kom bara till en gräskulle utanför byn Hjärup mellan Malmö och Lund. Tåget jag satt på krockade med en bil. Först kom en ohygglig smäll, vindrutetorkare och grus flög förbi utanför fönstret och sen blev det obehagligt tyst.
På vingliga ben fick vi kliva ner för smala utrymningsstegar, gå förbi bilen som var övertäckt med gula filtar, och ta en taxi hem.
Före olyckan var jag inte rädd för mycket. Efter olyckan blev jag rädd för nästan allt. Jag insåg att jag var dödlig. Att jag inte alltid kunde ha kontroll.
Flygrädslan drabbade mig med full kraft. Blotta åsynen av ett plan – på marken, i luften eller på tv – gav mig förlamande ångest.
Så jag slutade flyga. Reste dit man kunde ta sig ändå, som med tåg till Italien och buss till Budapest.
Det var förstås inte hållbart och efter sex år fick jag nog. Gick i terapi, klinisk hypnos, lärde mig avancerade avslappningsövningar och fick konstiga, svarta tabletter utskrivna.
2003 började jag flyga igen, om än med stor vånda och med kroppen på helspänn. Jag stålsatte mig för att ett modernt liv kräver det och för att tåg och buss inte räcker lika långt. Om vi ska uppleva, jobba, träffa andra människor, få nya intryck, spela match – då måste vi flyga för så är vårt moderna, globaliserade samhälle uppbyggt.
Dessutom, för att statistiken säger att vi borde. Risken för att omkomma i en flygolycka är i genomsnitt en på miljonen.
Tyvärr bryr man sig väldigt lite om sådana siffror när man läser om kraschen i onsdags. Då tänker man på andra tal, som att 121 människor har omkommit i sju flygolyckor i Ryssland bara i år.
I vissa länder får man sätta sig i ett skrotfärdigt plan – och helt enkelt hoppas på det bästa.
I natt drömmer jag mardrömmar igen.