Det samtida BB beskrivs oftast som en krigszon
”Hur länge fick du stanna?”, frågar tanterna mig när jag nyss kommit hem från BB och deras blickar är menande. På deras tid fick man ligga i fem, sju dygn, berättar de sedan triumferande. Jajamän! De är stolta över sitt gamla Sverige, ett land där nyblivna mödrar minsann fick tid att vila upp sig. Bebin slapp man till och med ha i samma rum under de många dagarna på sjukhuset, den kördes för det mesta iväg någon annanstans.
Nuförtiden, däremot, är allting skit med mödravården, säger de. Man får inte ens plats på sjukhuset när förlossningen startat, och utslängd blir man direkt. ”Jag hade hellre fött barn i något u-land”, fnyser en kvinna i generationen över min, och hänvisar svepande till vad hon läst i tidningen. Jag vill inte avbryta henne, för jag vet att ingen någonsin velat bli stoppad i berättelsen om hur dåligt Sverige fungerar, ”nuförtiden”.
Yngre kvinnor har hört klagosången, lärt sig att den här extra usla grenen av vården försummats så för att det är just kvinnor som vårdas. Såklart! Vem bryr sig om dem, om oss. Att förlossningsskräck är vanligt och blir vanligare känns inte alls konstigt, det samtida BB beskrivs oftast som en krigszon, en värld man inte ger sig in i om man inte är av något extrahårt megavirke.
Samtidigt kommer jag hem från sjukhuset med mitt fjärde barn och undrar hur den här lögnen kunnat få sådan spridning. I månader före förlossningsdatum har jag pepprats med information och val, kurser och tips. På de alltid kostnadsfria besöken frågar alla mig hur jag mår, jag behöver bara hicka för att få remiss, samtal, extra stöd. ”Oro” räcker som fullgod anledning att söka akut hjälp, psykologisk eller fysisk, berättar de.
Den nästan absurt stabila personalen frågar mig hela tiden om mina behov och förväntningar, rädslor och tidigare erfarenheter. De har bett mig skriva ett brev om hur jag vill att förlossningen ska gå till, vill jag sitta, ligga, stå? Smärtlindring eller inte? Bad eller akupunktur? Räcker inte vad sjukhuset annars erbjuder så hjälper de till med hemmafödsel, välkomnar en doula, eller – vad fan! – planerar ett kejsarsnitt, även utan medicinska skäl.
Maja Larssons bok Kläda blodig skjorta: 150 år av svenskt barnafödande, nominerad till Augustpriset 2022, berättar inte heller att allt var bättre förr. Tvärtom har förlossningsvården utvecklats i takt med samhället och vetenskapen, och barnafödandets villkor inte går att se som något annat än en medicinsk och social triumf, till att idag närma sig upplevelseindustrin.
Jag kallas på ett extra återbesök på BB ”för säkerhets skull”, och för femte gången på några dagar vägs min bebis på gramvåg och en vänlig människa erbjuder sig att kolla mina få, små stygn. Jag får en pall under fötterna när jag ammar och vårdpersonalen förklarar vetenskapen bakom varje beslut, varje avvägning. Idag vet vi att hud mot hud-kontakt under barnets första dagar är viktigt, och varför i helvete skulle friska kvinnor bo på patienthotell i veckor utan anledning?
Unga kvinnor behöver inte vara skräckslagna, svensk förlossningsvård är inget exempel på ett samhällskontrakt som brustit. Tvärtom berättar det vad som händer om man följer devisen “gråt inte, forska”.