Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Hon bad till Gud att göra henne ljusare

Kennedy, 25, lever med en ständig malande oro

Följ ämnen

LOUISVILLE, KENTUCKY.

– Förlåt att jag blir så känslosam, säger Kennedy Stephens.

Hon sitter på en låg stenmur i Jeffersonparken, ansiktet är riktat mot en ring av blommor och ljus, mot otaliga porträtt av en ung kvinna, mot de skrivna meddelandena som följer med bilderna.

Den unga kvinnan på bilderna hette Breonna Taylor, de skrivna meddelandena är tysta skrik i chock och vrede, samhällets vanliga reaktion när en oskyldig människa plötsligt dödats av en bomb eller en skur av kulor.

Breonna Taylor var 26 år när hon sköts ihjäl av poliser som slog in dörren till hennes lägenhet tidigt på morgonen den 13 mars. Hon dödades av sex kulor.

Breonna Taylor, 26, sköts till döds av poliser i sitt eget hem.

Breonna Taylor var ingen brottsling. Hon var inte misstänkt för något.

Poliserna slog in dörren när Breonna och hennes pojkvän låg och sov.
Inte heller pojkvännen var misstänkt för något brott. När dörren slogs in grep han efter sin pistol och sköt: USA är ju ett land där medborgarna har vapen för att skydda sig.

Breonna Taylor dog i en skur av kulor från poliserna, pojkvännen överlevde.

En husrannsakan som gick fel. Breonnas död väckte ingen uppmärksamhet. Inte förrän poliser inför kameror och upprörda åskådare satt med knäet på halsen på en man vid namn George Floyd i Minneapolis, 115 mil från Louisville. Jag kan inte andas, sa Floyd. Polisen satt kvar. Floyd dog, han hade hjärtproblem.

George Floyds död väckte ohygglig vrede.

Breonna Taylors mamma Tamika Palmer la ut sin dotters bild på Facebook med texten: Mitt namn är Breonna Taylor. 13 mars bröt poliser sig in i mitt hem och mördade mig och ingen har gripits eller åtalats.

Sedan dess pågår demonstrationerna i Louisville. Demonstranterna skanderar: Säg hennes namn! Breonna Taylor!

Hon ska inte bli bortglömd.

Demonstrationståg i Louisville, Kentucky.

– Förlåt att jag blir så känslosam, säger Kennedy Stephens.

Också hon är en ung kvinna, 25 år, uppväxt i staden, rädd i staden.

Rädd.

Kanske är det ett för starkt ord. För entydigt. Kanske är det korrektare att säga: Kennedy Stephens lever med en ständig malande oro.

– När jag var liten lärde mig mina föräldrar att vara noga med hur jag ser ut och hur jag uppför mig. Jag har svart hy. Så omgivningen kommer alltid att anta det värsta.

Det är lugnt på minnesplatsen för Breonna Taylor. Några personer går runt och läser på lapparna:

Hon sov.

Upplös polisen.

Vit tystnad är detsamma som våld.

– När jag var liten försökte jag bleka min hud. Jag hällde blekmedel i badkaret och la mig där. Det hjälpte inte. Jag bad till Gud att han skulle göra mig ljusare.

På andra sidan gatan är stadshuset, en brun stenbyggnad, massiv som ett berg. Åt andra hållet är Louisvilles kriminalvårdsmyndighet. Makt och makt. Och mellan dem denna lilla park med torrt söndertrampat gräs och brinnande ljus och tysta hälsningar:

Förlitar sig Amerika på Gud?

– Oavsett var du är, se dig om och var försiktig. Det lärde mig mina föräldrar. Dra inte till dig uppmärksamhet. Folk betraktar dig som ett hot. De utgår från att du kommer att göra något dumt.

Nu kommer ett demonstrationståg som marscherat genom staden. Inte särskilt stort. Högst ett par hundra personer.

Säg hennes namn! Breonna Taylor!

Det lagligt stadfästa och systematiska förtrycket lever färskt i människornas minnen.

Poliserna som slog in dörren letade efter knark. De misstänkte inte Breonna eller hennes pojkvän. Men en annan ung man som hon hade haft ett förhållande med tidigare misstänktes för narkotikabrott.

Så de slog in dörren hos Breonna Taylor.

– Mina farföräldrar berättade om svarta som blev lynchade, säger Kennedy Stephens. Var alltid försiktig, sa de.

Det är bara 57 år sedan Louisvilles svarta invånare fick tillåtelse att besöka restauranger och nöjeslokaler på huvudgatan. Bara ett par generationer sedan. Alltså är det lagligt stadfästa och systematiska förtrycket färskt i människornas minnen.

Alla måste förhålla sig till minnet. Donald Trump gör det när han ropar på lag och ordning. Vita milismän gör det när de marscherar genom Louisville med automatkarbiner i händerna. Staden Louisville gör det när den ger demonstranterna rätt och låter vepor hänga på lyktstolparna runt torget. ”Säg hennes namn. Breonna Taylor”, står det på några. ”Black lives matter”, står det på andra. Svarta liv betyder något.

”Säg hennes namn” är ett rop på värdighet.

Staden har betalat 12 miljoner dollar, motsvarande 97 miljoner kronor, i skadestånd till Breonna Taylors familj. En hisnande summa. Den ger inte Breonna Taylor livet åter.

De två poliserna som dödade henne åtalas inte. I lagens mening gjorde de inget fel. En tredje polis har fått sparken och kommer att åtalas eftersom han sköt vilt genom gardinerna till lägenheten. Han såg inte vad han sköt på, ett brott mot polisens regler som kräver fri sikt.

Ropet säg hennes namn är ett rop på värdighet.

– När jag gick i skolan fick jag höra att jag talar så fint, säger Kennedy Stephens. Varför skulle jag inte tala fint? Det är ... tröttsamt att vara svart i USA. Att alltid vara iakttagen. Först när jag kom i 20-årsåldern accepterade jag min hudfärg. Men fortfarande har jag dagar när jag tvivlar på mig själv.