Göran Persson gick från att hata till att tjäna klassamhället
Oförglömligt är ögonblicket när Göran Persson, då statsminister, läxade upp Carl Bildt (M) i SVT: ”Du ska inte tala med mig om klassamhället. Jag har sett det, vuxit upp med det och jag hatar det” (citerat ur minnet).
Den politiska bilden är kristallklar, höger mot vänster, moral mot omoral, rättvisa mot orättvisa.
Men därefter tog sig Göran Perssons hat mot klassamhället allt mer egendomliga uttryck. Han köpte en lantegendom där han byggde sig en herrgårdsimitation, urbilden av det klassamhälle i trakten av Katrineholm och Vingåker där Göran Persson vuxit upp och hatat livets orättvisor.
Hans kärlek till sitt nya skenbart övreståndsmässiga hem kunde dock ingen missta sig på. Hans skrävlande över att ha stigit till rangen av lantlig patron var så uppenbar att det starkt bidrog till att han förlorade nästa val.
Ett mindre smaklöst bygge hade knappast fått den effekten, säg glas, betong och torvtak skapat av finsk arkitekt. Även om det blivit dyrare hade det inte provocerat lika mycket som ett hus som symboliserade 1800-talets överhet.
Efter valförlusten pensionerade sig Göran Persson som klasskämpe, hoppade över till näringslivet och började jakten på sin första dollarmiljon som ”konsult” och intog nyligen posten som styrelseordförande i skandalföretaget Swedbank som smutsat ner sig med penningtvätt åt ryska gangstrar. Hans årsarvode enbart för detta extraknäck är tre miljoner.
Om Göran Persson varit ensam toppsosse med detta uppseendeväckande nya karriärval, bytet från att hata klassamhället till att tjäna det, hade det fortfarande varit sensationellt. Men bara en enstaka mysko händelse utan ideologisk innebörd.
Dock visade det sig vara en trend. Göran Perssons närmaste man Pär Nuder pensionerade sig från politiken vid 46 års ålder, blev ”konsult” åt näringslivet och drar i dag in sju-åtta miljoner om året. Förre näringsministern Thomas Östros pensionerade sig vid 47 års ålder, hoppade av till internationella valutafonden IMF, lär i realiteten dra in minst fem miljoner om året men deklarerar senast pikant nog noll kronor.
Göran Perssons förre talskrivare Jan Larsson lämnade också klasskampen före 50 års ålder och är i dag ”kommunikationsdirektör” på Handelsbanken. Förre statssekreteraren Jens Henriksson hoppade av före 40 fyllda och är i dag vd för skandalföretaget Swedbank med Göran Persson som ordförande.
Så där kan man räkna upp betydligt längre. Förre industriministern med mera Björn Rosengren har, när han läst så här långt, börjat undra varför inte han får vara med i paraden. Han tjackade ju ändå en äkta 1700-talsherrgård.
Man kan naturligtvis invända att inte bara förmenta sossar använder politiken som trampolin för svanhopp till näringslivet. Förre moderatpolitikerna Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Peter Norman och Anna Kinberg Batra har sålt sig på samma sätt.
Men det är en helt annan sak ur ideologiskt perspektiv. Ungefär som att det är förståeligt om moderatpolitiker skattefuskar men skandal när Gudrun Schyman som ledare för Vänsterpartiet gjorde det.
Ur näringslivets synvinkel är den ideologiska omsvängningen inom socialdemokratin både lönsam och kul. Lönsam när man för några småmiljoner kan köpa politiskt inflytande. Och kul är det väl ungefär som när den excentriske Jan Stenbeck en tid samlade på gamla 68-aktivister från KFML och SKP, tvingade dem att spela paddle ball klockan sex på morgonen, sitta vackert (dom kallade honom faktiskt Husse), för att sen belönas med småmiljoner.
Ursprunget till sossarnas ideologiska förskjutning får nog sökas på 1980-talet, ”kanslihushögerns” tid när Socialdemokraterna blev ”de nya Socialdemokraterna” och började betrakta näringslivet inte längre som en motpart utan som en partner, socialism blev skämmigt och föråldrat och privatiseringar fint och modernt.
Berömd är historien om hur hustru Aina, efter sin man förre statsministern Tage Erlanders död, infann sig på kanslihuset för att lämna tillbaka några blyertspennor märkta ”Tillhör Statsverket”.
Det var en annan tid och en annan socialdemokrati. Det var på den tiden en ung Göran Persson växte upp i klassamhället och enligt uppgift hatade det.
Om man kunde förstå Göran Perssons förvandling skulle man också förstå överdödligheten inom svensk åldringsvård.
För övrigt anser jag att …
… partisekreterare Lena Rådström Baastads försvar för sina partikamraters kollaborerande med kapitalet är väl komiskt: Det är bra med ”socialdemokratiskt perspektiv” inom bankväsende och näringsliv.
… favoriten i myllret av svenskpiskande coronaspecialister i Norge är den professor som matematiskt bevisade att fyra norska alpresenärer är fler än åtta svenskar. Varför således Norge med färre, fast egentligen fler, utlandsresenärer skötte smittspridningen synnerligen bäst. Seiern er vår!