Novell i juletid
När mobilen larmade tryckte hon snabbt bort ljudet så att barnet inte skulle vakna.
Dottern låg mitt i sängen med en prydnadskudde under huvudet, håret över ansiktet. På småtimmarna hade hon öppnat dörren som en törstig karaktär kliver in på en saloon. Mamman hade i vanlig ordning farit upp till rakt sittande och undrat om det var kriget. Ljuset från de tre lamporna barnet tänt på sin väg till moderns rum lyste nu som raketer i mardrömmen som snabbt ebbade ut: Det var bara det lilla barnet. Hon hade lagt ett knä på sängkanten och hävt upp resten av kroppen för att somna om i samma ögonblick som hon landade.
Två timmar senare började dagen.
I köket tände mamman datumljuset, det fick aldrig brinna i otakt, det såg de båda efter.
Hon smörade två skivor ljust bröd och hällde upp ett halvt glas grön mjölk. Hon dricker för lite, ängslades mamman.
Klockan var svart över sju på himlen när hon kramade barnet hej då bland snöpölar och grus. Hon drog en fuktad tumme över de mjölktorra mungiporna och luktade på hennes hår mot halsen.
Bussen var bara två minuter sen trots att nyheterna varnat för problem i trafiken. Hon blundade bort illamåendet i den överdrivna värmen och fokuserade på barnets luciatåg. Det var ingen småsak att hon skulle få se sitt barn stå där i sin tomtedräkt och möta hennes blick.
Arbetsdagen passerade och drog över tiden. Den mörka tunga eftermiddagen svalde henne hel där hon stod och väntade på nästa buss som enligt den digitala tabellen först var sju minuter sen, sedan femton och slutligen tjugotvå.
Jag plockar ner himlen för dig men kan inte ens komma i tid, tänkte hon och försökte stilla känslan i kroppen. Om jag bara hinner fram i tid den här gången, jag ska aldrig be om något mer så länge jag lever.
En man i Argentina tyckte att färden hem gick för sakta så han kapade bussen och trampade gasen i botten för att hinna hem till finalen i fotbolls-VM. Den fick han sedan se i häktet.
Vad skulle de göra med en mamma som bara vill komma fram till sitt barns lussefirande?
När hon klev av bussen så gjorde hon det med nötta klacken på en isfläck och for omkull. Hon landade med huvudet in på bussens golv. En ung kille reste sig snabbt från sitt säte, klev fram och lyfte henne under armarna. Bussens dörrar stängdes och hon stod yr kvar i avgas och förvirring.
När kroppen tar ett slag, när fysisk smärta överrumplar dig, då händer det att du tappar fattningen och nu kände hon sig vilsen. Det var inte smärtan eller chocken av fallet som var värst, det var den unga killen och hans hjälpsamhet som förde henne ut över kanten och ner i känslohavet. Jag drunknar, tänkte hon medan hon våt och och smutsig började springa över skolgården för att ta sig in genom den enda öppna dörren till förskolans matsal. Salta havets salta tårar for bak och in i hårfästet vid tinningarna. Hon baddade försiktigt med handryggen, aldrig gnugga. Hon ville förstås att de skulle förstå att hon var ledsen att hon inte hann i tid, men de får inte se henne gråta. Av två sorters skam valde hon den som inte är fullt så smärtsam.
Hon hade inte vågat titta på klockan, men hon visste ju.
När hon närmade sig matsalen, man har bara att följa doften, så hörde hon röster av vuxna som pratar över varandra. Skratt. Saft och pepparkakor skulle det bli. Efter luciatåget.
Hon saktade ner stegen en aning, viftade in luft i ögonen, såsom man gör. Sedan gjorde hon ljudlös hukad entré i den stora lokalen till vilken alla utom hon hade kommit i tid.
Så många människor! Hur stora familjer finns det och har alla en?
Hon blickar ut över syskon och föräldrar och föräldrars föräldrar.
Var finns hennes barn?
Längst ner, vid ett bord för åtta sitter hon och äter en pepparkaka. En liten pappersassiett, ett halvt glas röd saft, luvan har hon inte tagit av sig.
Mitt barn! Hon som vill bli nerbäddad hårt och sedan krånglar sig ut. Hon som målar teckningar i tiopack och vill lyssna på saga med handen i mammas hår. Hon som säger förlåt när mamman gråter för sådant barnet inte känner till.
Det som gör ont i mamman kan barnet känna men aldrig förstå, och nu sitter hon ensam i sin röda dräkt sedd av ingen. Alla har tittat på sina egna barn, hennes barn har lussat för ingen.
Men hon är inte ensam, hon har en ängel vid sin sida.
I vit skrud och gnistrande tråd runt sitt huvud, håret lockat med tång.
En trettioårig tärna satt på jorden att mildra mammans fall.
Hon tvingar ansiktet till ett leende och går fram.
Den här texten tillägnas personal i förskola och skola.