Förnyelse enda vägen till framgång för M
”Att vara konservativ här i Danmark innebär inte att man röstar på Konservativt Folkeparti. Sannerligen inte. Moderaternas danska systerparti för nämligen en tynande tillvaro och är faktiskt på väg att försvinna”, skriver Jöran Svahnström i en krönika i Borås Tidning för några år sedan. Den publicerades samma år som Det Konservative Folkeparti, eller Konservative som de brukar kallas, nådde sitt sämsta valresultat någonsin.
Konservative har varit en stark politisk kraft i dansk efterkrigspolitik, långa perioder jämbördiga med socialdemokraterna, och med Poul Schlüter som legendarisk statsminister i hela elva år 1982-1993.
I valet 2007 fick partiet 10,4 procent och efter valet 2015 var de nere på nivåer som 3,4 procent. Under slutet av 80-talet låg de runt 20 procent och har sjunkit från dess, rakt ned mot botten. År 1984 hade partiet 42 mandat i parlamentet och ledde landet, idag har de nere på sex och är parlamentets minsta.
En stor skillnad mellan Konservative och Nya Moderaterna är ordet ”nya”. Att våga och vilja förändras har inte riktigt kunnat uppbådas i den konservativa sfären i Danmark. Det har utöver de politiska problemen även varit interna strider, maktkamper och intriger. Känner vi igen mönstret?
I det svenska politiska landskapet håller kartan på att ritas om under tiden som du läser denna text. Den svenska regeringsbildningen beräknas inte vara klar än på en stund. Borgerligheten stampar väldigt nervöst och partimedarbetarna tittar snett på varandra i riksdagskorridoren efter gårdagens utspel från den senaste partiledaren. Centerpartiet har tillsammans med Liberalerna, blockerat en alliansregering, med stöd av SD. Oavsett om det är genom inaktivt eller aktivt stöd.
KD har öppet deklarerat att de inte är rädda för SD och Moderaterna har fullt sjå med att hålla ihop Alliansen. Moderaterna har nog den svåraste positionen i detta pusslande och smusslande. Hur kan man bilda en liberalkonservativ regering utan att gå i spagat?
Den liberala falangen av moderaterna – som starkt ogillar SD – vägrar och håller emot när det gäller någon form av samarbete med SD. Den konservativa delen av moderaterna ser ingen möjlig väg till makten utan hjälp av SD. Den numera så kallade ”skånedoktrinen” inom partiet har gjort det möjligt för kommuner att ta makten med hjälp av SD – oavsett om det är aktivt eller inaktivt.
I moderaternas Sverige är Skåne Bayern och Stockholm Berlin. Det vill säga Bayerns konservativa CSU och Berlins något liberalare CDU.
Det moderata framgångsrecept som samlade de konservativa med de liberala förkroppsligades av Gösta Bohman. När han 1970 tog över partiet var den konservativa grunden självklar medan liberalismen måste erövras.
Om vi tar fram spåkulan för moderaterna så riskerar partiet få allt större konflikter mellan den konservativa och liberala falangerna. Resan som de konservative i Danmark gjorde – att vägra fortsätta förändra sig och trappa upp mygelkulturen – är inte rätt väg att gå, bevisligen. Det är en tuff sak att balansera på, men Moderaterna har gjort det förut och måste göra det igen. Samla, ena och fortsätta omprövningen och förnyelsen är den enda vägen till framgång.