Lokalpatriotism mot främlingsfientlighet
Två amerikanska journalister lanserade nyligen ett svar på ”problemet” med multikulturalismen.
Karl Meyer and Shareen Brysac reste till fem platser i världen, från New York till tyska Flensburg, som alla präglas av fred och harmoni. Här fanns inga etniska konflikter, här levde olika religioner lugnt sida vid sida.
Nyckeln? Lokalpatriotism.
Dels hittade journalisterna – lite förvånande – en gemensam nämnare i ett stort antal lokala rappare.
Men den viktigaste anledningen var att invånarna i dessa städer var okuvligt stolta över samhället de levde i. De kallade sig hellre för ”New Yorkers” än ryska immigranter eller halvitalienare eller muslimer. Varifrån man kom från början, spelade mindre roll.
Jag kommer att tänka på det när jag läser om Toulouse-mördaren Mohammed Merah, som uteslutande beskrivs som en ”man med algeriskt ursprung” i svenska och internationella medier.
Det finns knappt ord för de vidriga rasistiska våldsdåd han gjort sig skyldig till – Frankrikekännaren Ing- marie Froman formulerade det isande klart i Aktuellt: ”Det har inte hänt sedan andra världskriget att franska barn dödas för att de är judar.”
Men vad har Algeriet med saken att göra?
Varför är det viktigt att poängtera att den nu skjutne massmördarens mamma kom från ett annat land än Frankrike? Skulle det vara något han hade i blodet? Mohammed Merah föddes och dog i Toulouse. Han ska ha rest till Afghanistan, där han fängslades efter att ha tillverkat sprängämnen. Men om han ens hade besökt Algeriet vet vi inte.
Snarare är det talande för ett land som Frankrike att genast peka ut främlingen.Här finns en lång tradition att skilja på vi och dom.
Ända sedan Nicolas Sarkozy, då inrikesminister, kal- lade fattiga invandrarungdomar för ”avskum” efter Pariskravallerna 2005 har han satsat på hårdare tag mot oäkta fransoser. Bara en vecka före det sista dådet i Toulouse lade presidenten fram ett gammalt bisarrt Le Pen-förslag om att förbjuda skolor att servera halalkött. Även koshermat skulle plötsligt uteslutas ur det franska köket.
Kan vi enas om att denna kallhamrade integrationspolitik är fel väg? I dag står vi ju här, med den tunga sorgen efter sju dödade människor, oskyldiga barn och vuxna. Och med en fransman som blev en ”algerisk” mördare.