Om klimataktivisterna gör dig upprörd är det du som har problem
Det råder en märklig stämning kring klimataktivismen i Europa. Någon sorts konsensus i debatten om att ja, klimatnödläget är allvarligt, men nej, ge sig på museiföremål är inte rätt väg att gå. Konsten ska inte attackeras för att jorden håller på att brinna upp, tycker de mer sansade. Några små horungar ska inte komma hit och tro att de är något, anser de mer radikala (förlåt, men det var den socialdemokratiske välfärdsmiljonären Jan Emanuel som tydligen använde detta omdöme på sociala medier häromdagen).
För vad det är värt: jag tycker det är ett briljant grepp att kasta tomatsoppa på inglasade van Gogh – du kan ha missat att det rör sig om mästerverk som skyddas av glas – och det är inte för att jag hatar konst. Det är för att jag älskar och åtrår 1,5-gradersmålet.
Men om vi nu nödvändigtvis ska prata om förstörelse av kulturarvet så låt oss. När Seine svämmade över 2018 fick både Louvren och Musée d’Orsay, som ligger på varsin sida av floden, stänga flera utställningssalar och evakuera verk för att rädda dem från fuktskador. De två parisiska konstmuseerna kan på sikt komma att behöva flytta. Venedig, vars kanalsystem är ett enda stort ljuvligt museum, lider redan svårt av höjda vattennivåer. Med mindre än att man bygger veritabla fördämningar kring hela stadskärnan kommer ett av Europas främsta världsarv snart vara ett söndervittrat minne blott. Ett femtiotal andra världsarvsklassade monument och byggnader kring Medelhavet står inför samma hot.
Om de som nu larmar och gormar högst om horungarna, förlåt, klimataktivisterna, hade uttryckt oro kring detta hade jag kanske lyssnat på dem. Men så låter det ju inte. För klimataktivister behandlas fortfarande som någon sorts särintresse bland andra. Trots att de alltså sätter sin bekvämlighet på spel för att säkra allas vår framtid, utom möjligen bensinbolagens.
Det låter banalt, men exakt så enkelt är det. Och kanske har detta ännu inte gått upp för alla, så vi tar det igen: Du och jag och klimataktivisterna tillhör en exklusiv skara av ett par, tre generationer i människans långa vandring på jorden som står inför ett hisnande vägskäl: Att sluta släppa ut koldioxid i atmosfären och bromsa en av mänsklighetens största katastrofer, eller låta saker och ting fortsätta som de är och gasa framtida generationer rakt in i harmagedon. Eller åtminstone rakt in i det rejält okända, klimatforskare är ju försiktiga generaler när det kommer till bergsäkra slutsatser. Men garanterat fler värmerekord, torkor, extremväder, massflyktvågor och hungersnöd.
Civil olydnad är som bekant grunden för en lång rad demokratiska landvinningar i mänsklighetens historia. De har varierat mellan helt fredliga och våldsamma. Någon har vägrat byta säte på bussen. Någon har hungerstrejkat i fängelset. Andra har kastat sten och bränt upp brevlådor.
Nu är det svårt att tänka sig en värld där svarta amerikaner saknar rättigheter, där Storbritannien styr över Indien och där engelska kvinnor inte får rösta. Men det kostade. Det gör stora demokratiska landvinningar alltid, eftersom det nästan alltid finns en grupp som samtidigt förlorar inflytande.
Själva poängen med politisk aktivism är att höja medvetandet, provocera och aktivera. Om du tillhör de som blir mer upprörd över att unga desperata människor attackerar konstverk för sin sak än att jordklotet är på väg att värmas upp långt över två grader i slutet av seklet är det du som har problem.
Klimatkampen sticker ändå ut på det sättet att en obeboelig planet är väldigt dåliga nyheter för nästan alla. Om lite tomatsoppa måste spillas på vägen är det ett billigt pris att betala.