När de försöker trampa på vår yttrandefrihet svarar vi med att retas
Knappt någon gång i Sveriges historia har väl politisk satir fått önskad effekt som Erdogan-dockan utanför stadshuset i Stockholm förra veckan. Ulf Kristerssons och Tobias Billströms kommentarer till tilltaget spelade mer än något aktivisterna i händerna, eftersom det enda vi pratade om i ett par dygn var huruvida politiker ska lägga sig i yttrandefriheten eller inte. Och kanske nådde vi med de svenska regeringsföreträdarnas reaktion en storpolitisk peak på en tendens som skönjts länge.
Det senaste decenniet har en ganska dramatisk förvandling skett i rollfördelningen mellan svensk press och politik. Det har i första hand med sociala medier att göra. Det som tidigare var den givna demokratiska ordningen – att de folkvalda stiftar lagar och att journalister kommenterar – har luckrats upp. I den informella gegga som är Twitter kan ett statsråd numer mycket väl gå i svaromål mot en kolumnist och en backbencher i riksdagen ge sig på en ledarskribent. Att också Sveriges nya regering tagit intryck av detta tvåvägstyckande är kanske inte så konstigt. Erdogan-dockan var för all del inte ett verk av en tidning, men beslutet att kommentera tilltaget från både Ulf Kristerssons och Tobias Billströms sida uppstod, som man brukar säga, inte ur ett vakuum.
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke kallade i Svenska Dagbladet de båda ministrarnas kritik av dockan för ”extremt olämpligt” och menar att ”det är extremt ovanligt att representanter för en regering i en demokrati överhuvudtaget kritiserar ett icke brottsligt yttrande”.
Jag minns själv första gången jag skrev något som fick en svensk EU-parlamentsledamot att gå igång på alla cylindrar på Twitter och ställa följdfrågor och dessutom kräva mig på svar. Det är inte helt ovanligt att man i text kritiserar ett politiskt förslag och får reaktioner från de ansvariga i form av olika varianter av ”kom med något bättre själv då”. Det kan låta harmlöst, men det är inte oproblematiskt eftersom det grumlar ansvarsfrågan.
Det finns också politiker med visst realpolitiskt genomslag som blivit kingar på Twitter genom att veva urskillningslöst mot både kollegor och skribenter. Före detta moderate riksdagsledamoten Hanif Bali härjade under några år runt med det implicita hotet att släppa loss sin armé av inceltroll på sociala medier för att trakassera vem han ville i svensk offentlighet, inte sällan en journalist. Det kan tyckas högstadiebanalt som uttryck, mest genant för upphovsmannen själv. Men när den här typen av hävdelsebehov – på Greta Thunbergska: small dick energy – slår över i det offentliga samtalet får det direkta följder på svensk demokrati. Som att skribenter tystnar, eller bara väljer andra ämnen.
”Markeringen mot en icke brottslig opinionsyttring riskerar att andra drar sig för att kritisera Erdogan och andra representanter för stater eller organisationer vi vill ha vänskapliga relationer med”, skriver Nils Funcke apropå Kristerssons och Billströms agerande. Så blev lyckligtvis inte den omedelbara reaktionen. Vänstertidningen Flamman utlyste i stället en tävling för bästa satirteckning av Erdogan, Expressen Kultur publicerade en dikt om den lättkränkte turkledaren och Aftonbladet en rad texter varav en ackompanjerad av en fransk satirteckning som Turkiets president själv dundrat mot tidigare.
Så fungerar en demokrati: När de egna politikerna klampar utanför sina ämnesområden sätter en fri press dem på plats igen. När andra länders ledare försöker trampa på vår yttrandefrihet svarar vi med att retas tillbaka.
Hela debatten skulle må bra av att vi en gång för alla återetablerar den ordningen.