Det går att andas i vakuumet som uppstått efter valet
Krispigt i luften; att andas är som att smeka ett nyfriterat grillchips mot tungan nästan.
Jag åker tåg genom Götaland, Svealand. Föreläser för ungdomar, lika lyckliga och olyckliga som alltid.
Min klyscha, en liknelse: valet är som de olympiska spelen medan en olympiad är de fyra åren däremellan, och det är främst olympiaden som spelar roll. Men jag glömmer något.
Detta vakuum: tillståndet utan valrörelse och ny regering. Talmannen Andreas Norlén – går det att ha mer talmansaura? – och hans rundor.
Kanske dröjer det evigheter, kanske är det okej.
Bortser vi från nödvändigheter som budget och reformer pågår livet ändå. Åtminstone på de skolor jag besöker: eleverna sitter snällt bakom bänkarna, samlar drömmar i fickan. Likadant i Oxie som i Jönköping. Säkert i Edsbyn och Falköping också.
I nyhetsbranschen tror jag mig märka en skillnad. Rapporterna handlar om talmansrundorna, men solket är borta, spritt för vinden, avväpnat av luftens krispighet.
De flesta folkvalda håller sig i skinnet nu. Snoppfäktningen har avtagit och det enkla svaret är väl att moderatledaren Ulf Kristersson slutligen fick som han ville: fler vuxna i rummet.
Jag bär inga illusioner om verkligheten. Det brinner fortfarande bilar lite här och var. I Oxie också, förkunnade en elev för mig förra veckan. Barnfattigdomen har minskat en aning, meddelar Rädda barnen, även om det är en klen tröst för den tolvåring som spär ut mjölken till frukostflingorna med vatten.
Däremot har samtalstonen gått ner några decibel, nu under detta politiska vakuum. Att en bil brinner – vilket är förfärligt för den drabbade, jag har själv råkat ut för det – betyder inte att landet går i småbitar.
Sådana profetior haglade under förra mandatperioden, i synnerhet under valrörelsen. I dag är det lugnare. Nog finns det partitrogna småhandlare som vansinneskvittrar på nätet, men inte som tidigare. Inte ens trollfabrikerna tokproducerar fake news i samma utsträckning.
I helgen spådde Mikael Ribbenvik, generaldirektör på Migrationsverket, att 29 000 människor ska söka asyl i Sverige nästa i år. Det är väldigt många individer. Men inte ens de frejdigaste SD-topparna fick för sig att larma om terrorister och våldtäktsmän på korståg mot Sverige.
På sociala medier ser jag få vänner som slentrianbråkar om politik. Numera hotar nästan ingen med att säga upp bekantskapen med folk som tycker si och så.
Vakuumet mellan spelen och olympiaden gynnar nog inte Sverige, men det är inte så tokigt heller; det går att andas.
Luften är krispig i Götaland, Svealand. Ungdomarna jag möter är precis lika lyckliga och olyckliga som alltid.
En runda till, tack, herr talman.
Augustpriset 2018
Nästa måndag tillkännages vilka böcker som nomineras till Augustpriset. I egenskap av världens sämsta tippare är det knappt någon idé för mig att gissa.
Men: i barn- och ungdomsklassen hoppas jag på ”Stjärnorna ser likadana ut” av Saga Bergebo och Marjan Svab.
Och: i den skönlitterära klassen vore det lika delar pikant som gyllene om den avgående (?) akademiledamoten Katarina Frostenson blev nominerad för sin hyllade diktsamling ”Sju grenar”.
Det här är Patrik Lundberg