Alla julgeneraler – slappna av nu
”Fy fan vad det snöar!” Det är slutet på en nubbevisa som jag lärde mig som barn av min morfar. Jag älskade den. Det var så härligt att få stå med julmusten i högsta hugg och bara vråla ut svordomar och alla vuxna skrattade. Jag kände mig både busig och det kändes stort att få vara en del av de vuxna lekarna.
Jag älskar verkligen julen. Jag pyntar, spelar julsånger konstant och tycker att julmust är den självklara måltidsdrycken redan från första advent. Numera är jag dock mer intresserad av lugnet, vilan och återhämtningen än av att sjunga nubbevisor och vråla svordomar.
Det är verkligen lustigt det där att man skall jobba in i kaklet inför varje jul och sen ramla ihop på julafton med en förkylning eller ännu värre en influensa.
Ni känner säkert igen det. Allt skall hinnas med före – avslutningar, bokslut, budgetar, sista föreläsningarna, jobbmöten, avstämningar, julmaten, julklappar (nej, vi har inte slutat med det ännu och om får jag bestämma tycker jag vi ökar antalet, ja det gör jag, absolut), extrasängar skall tas fram, se till att det finns ved, hälsa på äldre släktingar och sjuka vänner, städa, tvätta dukar och servetter, leta upp julsaker som försvinner i svarta hål i källaren, skicka julkort till när och fjärran, planera kalendern i januari så allt är på plats, köpa eller hugga julgran, den skall kläs och det skall pyntas.
En del har till och med regeringsförhandlat in i kaklet.
Ja, jag gör allt detta i december. Och ni tänker – ”hon är galen”. Och då kontrar jag med – ”absolut”. Men gömmer mig direkt bakom ”jag är långt ifrån ensam”. För jag gör ju allt detta för jag tror att jag kan fixa en perfekt jul. Och jag ligger i som om januari inte fanns. Som om världen går under på annandagen.
Och så är det. Väldigt många kvinnor – det vill säga mammor, mor- och farmödrar, systrar, döttrar, fruar och flickvänner – projektleder julen. Och vi älskar det. Med detta sagt menar jag inte att alla män är klåpare eller inte tycker om julen.
Eller att de struntar i att ”gå ut och handla tidningen”. Vad jag menar är att det är kvinnor som bär upp julen; planeringen, delegeringen och det slutliga genomförandet. Och det tar vi på oss helt utan tanke. Och helt utan att vi egentligen måste göra det.
Den underliggande kraften vi får är nog att vi får träffa nära och kära. I myskläder. Nära. Ofta i samma hus, lägenhet eller koja. Vi får äntligen vara den lilla nära familjen igen och rå om varandra. Vilken annan högtid bjuder på detta?
Som självutnämnd julgeneral är julen naturligtvis en underbar tid. Men också en tid då kollapsen är nära. En tid då förhoppningen att alla skall vara lyckliga är svår att infria. En tid då det är svårt att slappna av. En tid av stress för att försöka få allt att bli perfekt.
Själv har jag kört hela vägen in i kaklet. På självaste julafton publiceras denna text. Den som verkligen skulle behöva läsa denna hyllningstext till den självutnämnda julgeneralen är helt klart för upptagen – i färd att göra allt perfekt. Den som läser den har kanske just handlat ett lösnummer innan han svidar om till jultomte.
Alla Sveriges julgeneraler – samla er! Slappna av nu och inse att allt inte blir perfekt. I år är det kanske dags att sjunga nubbevisor och vråla svordomar och släppa taget lite.
Fy fan vad det snöar!
God jul förresten!