Han vet hur man dödar en varulv men inte om han har sina kalsonger på sig
Står i skolkorridoren och famlar i sjuåringens gympaväska.
– Var är dina shorts?
– Jag vet inte.
– Var är tröjan?
– Jag vet inte.
– Är det något mer som är borta?
– Nej.
– Har du strumpor på dig?
– Ja.
– Får jag se?
– Jag har inga strumpor på mig!
– Var är dina strumpor?
– Jag vet inte.
– Ska vi hitta någon som kan låsa upp gympasalen?
Det ligger drivor av övergivna kläder i pojkarnas omklädningsrum. Precis som förra gången. Och gången innan det. Jag finner ett lugn i de där drivorna. Han är väl som sjuåringar är mest.
Tröjan och shortsen ligger i ett hörn. I ett annat hörn ligger den ena strumpan och mitt i rummet ett par kalsonger som ser bekanta ut. I en vattenpöl.
– Är det här dina kalsonger?
– Nej.
– Har du kalsonger på dig?
– Ja.
– Ska vi kolla för säkerhets skull?
– Jag har inga kalsonger på mig!
– Då är det nog dina. Var kan den andra strumpan vara då?
– Jag vet inte.
Några minuter senare hittar vi den andra strumpan. I flickornas omklädningsrum. Den är inte så svår att se för här ligger inga drivor. Nästan bara en strumpa. Han är väl som pojkar är mest i alla fall.
– Hur hamnade den i flickornas omklädningsrum?
– Jag vet inte. Jag har aldrig varit här.
– Nu går vi.
Några minuter senare, några kvarter från skolan.
– Vänta nu, var är din jacka?
– Det vet jag! Den ligger på bänken vid klätterställningen.
Det känns ändå lugnande att han plötsligt vet någonting, att han liksom passerar Turingtestet även den här eftermiddagen.
Eller egentligen vet han väldigt mycket. Om hajar till exempel. Och rymden. Dinosaurier, sagoväsen, pokemons. Såna grejer. Han kan förklara vad ett svart hål är och han vet hur man dödar en varulv men han vet inte om han har sina kalsonger på sig.
Han vet allt möjligt, bara inte så mycket om tråkiga saker.
Och han behöver ju inte veta. Inte än. Men snart. Verkligheten ställer väldigt tydliga närvarokrav med åren. Det är väl därför jag aldrig odlat något genuint intresse för verkligheten.
Den är ju så bedövande tråkig med sina ständiga frågor om var och när.
Och det är väl därför jag inte skäller på honom. Inte än. Jag vill unna honom att vara där han är en stund till. I den bästa av världar. Där tankarna får springa lösa medan någon annan vallar kroppen genom korridorerna.
Ibland övermannas jag av längtan tillbaka. Eller en annan modell av nuet.
Jag vill inte ha det yttersta ansvaret för mitt eget liv. Jag vill bolagiseras; ha en styrelse som pekar och syr stimulanspaket och beställer nytt bank-id innan det gamla gått ut. Eller åtminstone någon som lägger fram mina kläder.
Det är väl egentligen det enda som inte skrämmer mig med åldrandet: tanken på att det kan finnas en glipa av den där världen strax innan döden. Några år, eller kanske bara veckor, där tankarna får springa lösa igen.
Där man inte vet säkert om man har sina kalsonger på sig eller inte.