Att tala i telefon är en konst – jag hatar det
När jag var liten hände det med jämna mellanrum, födelsedagar, att jag fick pengar i kuvert av släktingar utan barn och således utan barnbarn.
Jag är för ett kontantfritt samhälle utan rånrisk och andra människors fingerpartiklar, men det är slutet av en vacker era när barn måste bli swishade av mormor. Det ska ju vara ett litet kuvert med svagt prasslande foder, kanske till och med vågad toppflik.
Kanske ska mormor säga att det här pratar vi inte med morfar om eftersom morfar är lite mer återhållsam och minns hårdare tider och liknande. Kommer mormödrar även fortsättningsvis nypa ömsint i kinden, blinka kärleksfullt som på film och sedan plocka upp sin telefon.
Var finns egentligen mina pengar? frågade nioåringen i går.
Fråga pappa, han är ekonom i grunden, jag gick teater så jag kan bara visa dig hur du improviserar rikedom.
Åh, alla spargrisar som bara står.
Sedan födelsedagsdammet lagt sig och man låg på det ribbade överkastet med något nytt och fått framför sig hände det att mamma knackade på dörren, stack in huvudet och bad snällt men inlindat hotfullt att jag skulle ringa och tacka.
Och hur det nu var med kärleken till slanten så var samtalet inte den härliga knorren på en i övrigt perfekt dag. Klart man ska tacka, men finns det något mer krystat än att vara tio år gammal och ringa till någon från förr i tiden. Vad ska jag fråga om? Kan vi bara hoppa till slutet där jag säger tack för pengen och så går vi till vårt.
Jag blev aldrig klok på om mormors syster avslutade samtalet för min skull, men hon gjorde det plågsamma så oerhört kort. Jag sa hej, det är Malin, DET ÄR MALIN, tack för pengarna, försökte fråga något om väder och hon sa bara hej då och la på. Inte aggressivt men omtänksamt, gulligt, inte vill du sitta fast med en gumma.
Att prata i telefon är en konstform. Jag hör om vuxna som pratar med sina mammor flera gånger varje dag. Om jag hade ett svagt jag skulle jag kunna ta åt mig och tänka att jag borde ringa mamma mer. Men det har jag inte och mamma har ett barn till att prata med.
Jag älskar min mamma, jag älskar många människor, men jag hatar hatar hatar att prata i telefon.
Så när jag får en notis till mobilen om att Magdalena Andersson har pratat med Finlands president på telefon så fastnar jag i det en bra stund.
Hur ringer alla världsledare varandra?
Hur inleder de, hur avslutar de, vad säger de i mitten? Jag halkar på tangentbordet av nervositet bara av att skriva om detta.
Ringa till Macron. Ska du inte anstränga dig lite mer i valet ändå, stå upp för föregående mandatperiod, ska du verkligen dra nytta av kriget?
Den fjärde mars träffade Sauli Niinistö Joe Biden i Vita huset. Därifrån ringde de upp Magdalena Andersson.
Jag tittar på bilden föreställande Biden med en telefon äldre än han själv, Niinistö bredvid med ett vackert leende.
Undrar om han lutade sig fram och sa ”Hälsa från mig!”
Undrar om de kom fram till något bra.
Undrar om någon tackade för pengarna.